Siste krigsveteranen som tar ton

Med van hand knäpper Arvo Ripatti upp banden till dragspelet och sätter igång att spela i köket. Det är en egenhändigt gjord låt, där texten handlar om barndomens hembygd, inte så långt från Mikkeli (S:t Michel). Sedan fyra år tillbaka bor han i en marklägenhet på Västra Storgatan.

– Jag vann dragspelet på kortspel, säger Arto.

I radion kan han lyssna på program från den finländska hembygden och tv-tablån innehåller tre kanaler från det forna hemlandet. Arvo blev svensk medborgare redan 1955 och i år är det exakt 70 år sedan han flyttade till Sverige.

Arvo var knappt 18 år fyllda när han som en av många unga män i Finland deltog i kriget mot forna Sovjetunionen. Det var hösten 1943 och det andra världskriget hade pågått i drygt fyra år. I mars 1944 anlände hans förband till Karelska Näset, den krigsskådeplats där Finland öde skulle komma att stå på spel.

– Jag höll på att mista livet, säger Arvo.

Han ingick i en jägarpluton med pionjärer, som ägnade sig åt att bygga broar, plocka isär broar och spränga dem. Dessutom lade Arvo och hans kamrater ut minor mellan stridslinjerna, som skydd mot sovetiska anfall. Arvo fick även plocka bort minor.

Vid ett tillfälle var han och en dryg handfull andra pionjärer på plats i närheten av Taipale, som ingick i Mannerheimlinjen. Arvo deltog i de orthört tuffa slutstriderna på Karelska Näset, där många av Arvos kamrater fick sätta livet till. Själv fick han endast en skråma på handen.

– En granat landade mellan oss och fyra stycken dog då, säger Arvo.

När den röda armén pressade på skulle plutonen riva en bro, som hade byggts upp över en älv. Med hjälp av rökgranater doldes bron för flyget, som annars skulle ha bombat den sönder och samman.

– Jag har aldrig varit så rädd som när jag rev bron, säger Arvo.

Efter vapenstilleståndet med Sovjetunionen i september 1944 fick Arvo ge sig av till Lappland. För ett av fredsvillkoren var att finländarna skulle driva ut den tyska armén och många minor skulle bort, men det fanns inga kartor, eftersom tyskarna hade tagit dem med sig.

– Omkring 150 personer dog under arbetet med minorna, säger Arvo.

Han är glad att krigets fasor inte påverkade honom mer och Arvo har även ett arv att bära. Han berättar kort om sin pappa, rödgardisten och kommunisten, som fängslades efter frihetskriget och inbördeskriget 1918.

– Pappa vägde 35 kilo när han kom hem, säger Arvo.

Det var arbetet på Volvo i Olofström som fick Arvo att flytta från skogsarbetet i norr och gruvan i Malmberget 1963. Med sin fru Hilkka fick han tre barn och har såväl barnbarn som barnbarnsbarn nu. Hilkka dog 1999.

– Vi var gifta i 45 år och jag saknar henne ännu, säger Arvo.

Sedan spelar han en vemodig sång med blåvitt tema. Tonerna strömmar ur Arvos dragspel när skymningen lägger sig utanför huset.

92-årig Olofströmsbo, som är ortens siste krigsveteran i livet.