Liesbeth Vloet: Liesbeth Vloet: ”Mamma bor i den värst drabbade coronadelen”
Vi lever i konstiga, bisarra tider. Den dagen Danmark stängde sina gränser insåg jag att jag inte kan resa till mitt hemland Nederländerna där min mamma, mina syskon och stora delar av min släkt bor.
Mamma är 87 år och bor i den värst drabbade coronadelen av landet. Klok som hon är har hon sedan några veckor stängt in sig med en frys full med mat, en telefon och en tv. Nej, ingen dator, inget internet, alltså ingen Skype, Facetime eller något annat hjälpmedel så att vi kan se varandra, ge varandra luftpussar och se varandras tårar i ögonen. Hennes idéer och tankesätt är moderna, men hon är för gammal för modern teknologi tycker hon.
Jag vet att hon är motiverad att hålla sig hemma, omkring henne dör människor, framför allt äldre. Och vi båda vet att, skulle hon bli sjuk, kan jag inte komma direkt, eller så kommer jag kanske försent.
I den här krigsliknande coronasituationen som världen befinner sig i just nu är vi många som sitter fängslade. Gränser är stängda, länder är i lockdown, flygbolag har slutat flyga. Vi blir tvungna att låta bli att resa och har därmed blivit avskilda från våra kära och nära som på grund av covid-19 kan dö och begravas utan att vi får säga adjö.
Trots allt finns det ljusglimtar. Medan jag skriver den här krönikan befinner jag mig på landet. Här finns inga människor, inga smittkällor, bara natur. Min make pysslar ute, jag är inne medan ytterdörren står öppen. En nyfödd grön fluga klistrar sig mot det varma fönstret. Både inne och ute doftar det vår. Samtidigt som jag stirrar på bokstäverna i min text hör jag ett ljud som för mig omedveten till en annan verklighet. Då inser jag att en duva låter likadant i Sverige som i Nederländerna.
