Filmrecension: Tunt spel i bländande kulisser

På 1990-talet blev Per Hagman en folkhjälte för tusentals tonåringar. Han var författarslyngeln som satte ord på alla de dekadenta drömmar som en spänningstörstande gymnasist bär i sitt bröst – men också på desperationen, ensamheten, tomheten.

”Vi var många lantisar som längtade efter att livet skulle börja, efter att det skulle vara mer som på film, som drömde om större städer och nätter och sådant som kändes glamouröst och förbjudet.” Så skrev författare och litteraturkritikern Therese Bohman i Expressen om varför Per Hagmans böcker var så viktiga för hennes tonårsjag.

Och jag missade alltihop. Som 19-åring fingrade jag på en pocketutgåva av ”Volt” (Hagmans tredje roman) på nyhetshyllan på Partille bibliotek, men valde annan dekadens (troligtvis från skivhyllan). Jag har försökt igen senare i livet, men det går inte att läsa med tonårsögon när man har passerat 40 och har barn och bolån.

På regissören Anders Lennberg gjorde Hagmans tidiga verk ett outplånligt intryck, särskilt ”Pool” från 1993. I centrum för berättelsen står 23-årige Johan som byter in sin ungdom och sin skönhet mot ett bekvämt liv på Franska Rivieran. Han låter sig försörjas av den avdankade filmstjärnan Celeste, och betalar med sex och sällskap. Samtidigt hemsöks han av minnena av sin första kärlek.

Lennbergs varma känslor för romanen – och för Per Hagman som person och fenomen – märks tydligt i filmen. Huvudrollsinnehavaren Niclas Gillis ser ut som en modellsnyggare upplaga av författaren själv, och hans patenterade dubbelhet finns också här: filmens blanka, azurblå yta får snart fula, svarta sprickor när det förflutna rullas upp och ger skärpa åt nuet.

Det är också lojaliteten med det hagmanska som hindrar filmen från att bli riktigt angelägen. För medan ”Pool” är full av vackra bilder och dramatiska oneliners så känns rollfigurerna underutvecklade och tunna. De blir aldrig riktiga människor som rör sig i riktiga miljöer, bara lidande arketyper i bländande kulisser.

Men kanske är det min stelnade vuxenblick som är problemet. Kanske är filmen mer en hyllning till de tillspetsade ideal som vi har i mellantiden mellan barn och vuxen – till tonåringar som längtar efter det som är glamoröst och förbjudet och drömmer om ett liv som är ”lite mer som en film”.