Filmrecension: Suburbicon
Kolsvart humor, eskalerande våld och alltmer absurda situationer, det är typiska Coen-ingredienser – och till detta har Clooney fogat en av nutida händelser inspirerad intrig om rasism.
Filmen utspelas 1959 i en till ytan perfekt liten amerikansk sovstad. Men när en svart familj flyttar in börjar rasismens fula huvud sticka upp och det leder till alltmer eskalerande våld.
Granne med nykomlingarna är familjen Gardner (Matt Damon, Julianne Moore, Noah Jupe). Detta är till det yttre den perfekta familjen, men någonting pågår mellan maken och hustruns tvillingsyster, och snart börjar, som det brukar heta, likhögen växa, samtidigt som den nyinflyttade familjen belägras av stadens uppretade vita.
Storyn om familjen Gardner kommer från Coens, historien om våldet kring den svarta familjen kommer från Clooney, inspirerad av händelser i dagens USA. Visst kan det kännas som material till två helt olika filmer, men jag tycker ändå att de fungerar bra ihop, och den hoppingivande slutscenen motiverar detta.
”Suburbicon” är mörkt rolig och stundtals mycket våldsam, och i tider av alltför långa filmer är den förekomligt kort. Det som drar ner den något är att den känns kall – det finns få personer här att sympatisera med, Clooney har varit förbannad när han gjort sin film, och detta har gått ut över rollfigurerna.
Nu ser vi mest obehagliga människor göra obehagliga saker mot varandra och det gör det svårt att ta filmen till sig. Det är inte en dålig film, absolut inte, men det skulle ha varit intressant att se vad manusförfattarna kunde ha gjort med den.
