Filmrecension: Skönheten och odjuren

Svensk våldtäktsstatistik är ingen munter läsning. Antalet anmälningar ökar och under hösten har det framkommit att utredningar läggs på hög. Men det går i alla fall att anmäla en våldtäkt hos polisen i Sverige.

I Tunisien är det, enligt den här filmen, inte lika självklart. Det får den 21-åriga studenten Mariam bittert erfara när hon blir våldtagen. I hennes fall är läget dessutom extra prekärt eftersom förövarna är just poliser.

Hennes mardrömsnatt spelas upp i nio tuffa kapitel. Tack och lov visas inte det sexuella våldet men det som utspelas är ändå mycket skrämmande. Efter revolutionen i Tunisien har medborgarna på pappret sina rättigheter. Men i verkligheten är det desto svårare att få gehör för dem. Ändå kämpar Mariam på, traumatiserad och rädd, iklädd sin tunna festklänning i ett till synes ändlöst antal korridorer.

Kameraarbetet är väldigt snyggt, det känns som att det aldrig klipps, och kameran fångar alla nyanser i Mariams kamp. Varje steg i processen blir en förnedrande utmaning. Har hon inget leg? Då kan det inte bli något läkarintyg. Förresten måste det till en rättsläkare för det. Och för det måste en förundersökning inledas. För det krävs en polisanmälan. Och då måste man ha ett leg. Och så vidare.

I ett riggat system krävs det en stenhård vilja. Mariam får lite moraliskt stöd från den nye bekantskapen Youssef, som uppmanar henne att inte lägga ned alltihop och bara åka hem. Vilket hade varit mycket förståeligt.

Filmen bygger på ett verkligt fall i Tunisien. På samma sätt som man måste vara full av beundran för den kvinna som genomdrev sina rättigheter måste man också uppskatta att det nu gjorts en film om hela historien. Så här i metoo-tider kan det vara viktigt att komma ihåg att kvinnokampen har olika utmaningar på olika håll i världen. Även om själva stunden av förlösande katarsis underdrivs i det här scenariot fungerar "Skönheten och odjuren" som en påminnelse om att det går att förändra sakernas tillstånd trots enormt tuffa odds.