Stängd kyrka ska rustas för miljoner

Gräset växer högt och intill den vackert lagda muren med kanthuggen sten, ligger tre bänkar med smidda underreden upp och ned. De enkla svarta grindarna är avhakade och står lite anklagande lutade mot muren.

Här, intill den gamla skolan och Stenbräckagården, ligger den enkla lilla kyrkan som helt sonika flyttades från Herrgårdsviken under mellankrigsåren. Dessvärre undersökte man då inte markförhållandena särskilt noga och följden blev att kyrkan bokstavligen placerades i en vattenbassäng. Genom decennierna har vattnet krupit upp i bjälklaget och orsakat svåra fukt- och mögelskador.

Till slut blev skadorna så stora och miljön direkt hälsofarlig för människor att församlingens ledning beslutade att stänga kyrkan hösten 2011. Sedan dess har arbetet pågått med att hitta finansiering och förutsättningar att renovera kyrkan. Och nu ser den lösningen ut att vara inom räckhåll:

Först är Heikki Ranta osäker på om vi ens kan komma in i kyrkan. Säger att det nog ändå inte är så mycket att se nu när hela golvet brutits upp och inredningen tagits bort. Men så hör vi plötsligt en gräsklippare och se där, mannen som tagit sig an det höga gräset, har minsann nyckel till kyrkan. Nyckeln kärvar rejält i låset men efter lite trixande går det att vrida om den och öppna dörren.

– Men oj, titta så fint, det har ju hänt mycket och ser riktigt bra ut, utropar Heikki överraskat.

Nåja. Man ska nog vara antikvarie till yrket för att se möjligheterna just nu. De grova golvbalkarna som bär hela byggnaden är frilagda och en provisorisk spång har lagts ut. I flera veckor har vatten pumpats bort och det börjar ge resultat. Altarringen står på tvären över bjälkarna och av övrig inredning finns bara de fyra taklampkronorna och några vägglampor samt de elektriska elementen kvar.

Kyrkans äldsta raritet, predikstolen från 1600-talet som en gång stod i Hällaryds kyrka, har räddats och förvaras på annan plats sedan kyrkan stängde. Likaså altartavlan och två kandelabrar som tillhört den finske fältmarskalken Mannerheim liksom en del andra föremål som församlingen fått i gåvor. Ett nött plakat står lutat mot diverse bråte i ett hörn och skvallrar om att kyrkans tramporgel lades ut på auktion när stängningen blev oundviklig.

Frågan är då varför en liten blekingsk församling, med hjälp av pengar från stiftet och staten, överhuvudtaget ska satsa miljoner på det här till synes bedagade renoveringsobjektet? Kyrkor finns det ju redan gott om och bara i Jämjö pastorat finns ytterligare fem kyrkor i Jämjö, Torhamn, Sturkö, Ramdala och Kristianopel. Plus två kapell och fem församlingshem.

– Det här är en unik kyrka, både i Blekinge och i Sverige. Den kommer aldrig att bli Jerusalems gyllene tempel men den är en viktig del av vårt kulturhistoriska arv, förklarar Heikki Ranta.

Han pekar på hur kyrkan kom till, genom straffångarnas hårda slit, och på att kyrkan faktiskt tillhört stiftets absolut mest använda kyrkorum sommartid. Runt 100 personer får plats och den har länge utgjort ett naturligt nav som byns samlingspunkt.

– Det är riktigt att Svenska kyrkan äger och förvaltar helt på tok för mycket hus och tak. Men det är inte kyrkobyggnaderna som är problemet, de utgör faktiskt bara en tredjedel av fastighetsbeståndet.

Enligt Kulturmiljölagen så skyddas alla kyrkobyggnader byggda före år 2000. Och för kyrkor äldre än 1940 gäller att staten har beslutanderätt över vad som får göras med dem.

I det aktuella fallet med Tjurkö kyrka, har Lunds stift den här gången 70 miljoner kronor i så kallad kyrkoantikvarisk ersättning att fördela, varav drygt 3,3 miljoner kronor går till Tjurkö. Det motsvarar 90 procent av den beräknade totalkostnaden och församlingen får stå för resterande tio procent. Grundförutsättningen för att projekt ska beviljas pengar är att det är kulturhistoriskt motiverat.

– Vi vill lyfta fram berättelsen och betydelsen av kyrkorummet som byns största rum. Kyrkobyggnader på landsbygden innebär en stor potential för hela samhället. Det är där människor samlas och det är dit vi söker oss i kristider.