"Rotlösa" efter explosionen – hemflytt dröjer

I portuppgång nummer 20 på Övre Husargatan i Göteborg bor en ensam sköldpadda kvar. I 34 år har han bott i huset, men nu står lägenheterna runt omkring tomma. Han får sällskap av husets fastighetsskötare och bullret från renoveringen.

Den rödörade vattensköldpaddan Nisse blev kvar i sitt akvarium när ägaren Lars Hultén tvingades evakuera tidigt på morgonen den 28 september i fjol. Nisse har tagits om hand av fastighetsskötaren då de boende ännu inte får komma in i huset.

Lars Hultén beskriver hur han "flög upp" ur sängen av den kraftiga smällen. Han trodde först att det var ett åsknedslag men när tjock, svart rök fyllde trapphuset på bara ett par minuter insåg han att det rörde sig om något annat.

– Det var väldigt dramatiskt, folk sparkade ju sönder sina balkonger för att kunna hoppa ner, berättar han.

Själv blev han märkligt lugn, chockad men aldrig rädd. Med hjälp av räddningstjänsten tog han sig ner från balkongen på andra våningen.

Totalt evakuerades 140 lägenheter fördelade på sju trappuppgångar efter explosionen. Drygt fyra månader senare har många kunnat flytta hem igen, men i de tre värst drabbade uppgångarna kommer renoveringsarbetet att pågå i många månader till. De boende i en av trappuppgångarna beräknas kunna flytta hem i sommar och ytterligare en i höst. De som bor i den sista uppgången får troligtvis vänta till årsskiftet.

– Att det tar lång tid beror på att arbetet måste göras i en viss ordning. Även om vissa lägenheter skulle gå att flytta tillbaka till så måste hela uppgången vara klar, eftersom fastigheten nu är en byggarbetsplats, säger Jessica Bengtsson, marknads- och kommunikationschef hos fastighetsägaren Ernst Rosén.

Skadorna i lägenheterna varierar stort. En del behöver bara saneras, andra behöver genomgripande renoveringar. Mycket är rökskadat.

Anja Almén är en av dem som fortfarande är evakuerade. Hon tillbringade de första veckorna efter explosionen på ett hotell, och har sedan dess bott i en ersättningslägenhet. Beskedet om att det dröjer ända till sommaren innan hon får flytta hem tog hårt.

– Det känns jättejobbigt. Det är fint här med fina möbler så jag ska inte klaga men... Det är inte mitt hem. Jag känner mig väldigt rotlös, säger hon.

Morgonen den 28 september skyndade hon genom det rökiga trapphuset med en ficklampa i munnen och mobiltelefonen i handen. Inte förrän flera veckor senare fick hon komma in i lägenheten för att hämta sina tillhörigheter.

– Det svåraste i början var ekonomin. Där tycker jag att kommunen kunde ha ställt upp så att vi åtminstone kunde få kläder på kroppen. Saronkyrkan ställde upp med jättemycket, men när det gäller underkläder så är det inte jättekul att få det begagnat, säger Anja Almén.

– Jag är 72 år gammal, jag är inte på topp. Jag har ont i knäna och i axlarna, och nu har jag ont i själen också på grund av detta.

Jessica Bengtsson berättar att alla hyresgäster nu har inkvarterats i andra boenden, en del permanent men de flesta tillfälligt. Den tidigare stadiga strömmen av frågor har sinat, nu gäller det bara att vänta. Även för personalen på fastighetsbolaget har det varit en omtumlande tid.

– Nu börjar man landa i det. Vårt fokus har hela tiden varit våra hyresgäster och hur upplevelsen är för dem, men det är ju en väldigt speciell händelse. Det går inte riktigt att förbereda sig för något sådant här, säger hon.

Lars Hultén hade bott i olika lägenheter runt samma innergård sedan 1987. Nu har han tillfälligt flyttat in hos en vän i en annan del av Göteborg. Han poängterar att han har det bra, men berättar att han saknar sin vardag.

– De kommer ju inte direkt, de känslorna. De kommer allt eftersom. Det låter så banalt, men bara att sitta framför tv:n och se på sport..., säger han.

Sköldpaddan Nisse ska snart flytta till Lars Hulténs arbetsplats, där han ska bo tills de båda får flytta hem till Övre Husargatan igen i höst. Lars Hultén lovordar fastighetsägaren, som han tycker gjort ett fantastiskt jobb, och de grannar som hjälpt varandra under de senaste månaderna.

– Efteråt så träffades alla vi som bodde i området vid Saronkyrkan. Visst var vi chockade, men det var en så go stämning. Alla var så goa mot varandra. Det hjälpte nog många, säger han och tillägger:

– Man fick aldrig känslan av att vara ensam i det här.