Intensivvårdschefen: Även de sjukaste kan räddas

Monitorerna har slutat pipa och korridorerna är återigen tomma. Inte en enda covidpatient finns kvar på sjukhuset Poliambulanza i Brescia, en av de norditalienska städer som drabbades hårdast av coronaviruset i våras. Men gymmet som gjordes om till intensivvårdsavdelning står redo om smittan skulle slå till igen. Som i mars, då man vårdade patienter från grannprovinserna.

– Inom en vecka bröt helvetet ut. Det slående var dimensionen på fenomenet och dess explosivitet: på ett fåtal dagar gick vi från ett par fall till att ha sjukhuset så fullt att vi inte visste var vi skulle lägga alla, säger Giuseppe Natalini, chef för intensivvården.

Han försöker att förklara dimensionerna: De fem senaste åren har sjukhuset haft ungefär tre patienter i månaden med en sjukdom lika allvarlig som den grava form av andningssvårigheter som covidpatienterna på intensiven led av.

– Under perioden med covid höll vi på under 40 dagar med i genomsnitt fyra nya så sjuka om dagen. Så i genomsnitt var det 120 fall i månaden, och vi var vana vid tre med en motsvarande sjukdom.

16 intensivvårdsplatser utökades till 80. Optiker, gynekologer och ortopeder hjälpte till, och mötte för första gången döden på nära håll. I början dog en av fyra covidpatienter på sjukhuset, och hälften av alla på intensivvårdsavdelningen. Våren liknade inget som Giuseppe Natalini sett under sina 30 år som läkare.

– Inte ens vi som arbetar med intensivvård är vana vid att se så många döda. Normalt sett dör kanske 10–15 procent av våra patienter. Men i våras hände det så ofta och var så våldsamt – många som egentligen var ganska unga och hälsosamma dog också: 60-åringar som bara hade lite högt blodtryck. Vi såg sådana personer dö på ett par dagar. Det drabbade oss hårt, säger han.

Det vanligtvis så glada arbetslaget log inte på veckor, minns Giuseppe Natalini. I början fanns också en stor oro för personalens hälsa.

Men han är inte längre rädd för viruset. Det har visserligen inte tagits fram några mirakelmediciner – numera vet de att dosen av blodförtunnande medel ska vara högre och att kortison bara fungerar på allvarligt sjuka – men att så många dog handlade framför allt om resurser. Ofta kunde de inte påbörja den mekaniska andningen tillräckligt tidigt.

– Om det till en restaurang som har lagat mat till 50 personer plötsligt kommer 250 i stället så äter alla lite sämre, säger han och ler snett åt sin jämförelse.

Men två lärdomar har han gjort:

– Om man vårdar covidpatienter med mycket tålamod och stor hängivenhet så kan även de sjukaste räddas. Och om vårdpersonalen har rätt skyddsutrustning kan de ta hand om patienter utan risk för sin egen hälsa, och det är viktigt.

Renzo Rozzini är chef för geriatrikavdelningen, men hans roll under våren var att ta emot patienter på akuten och att organisera deras vård. Vanligtvis är hans patienter runt 85–90 år gamla, och på hans avdelning dör ungefär 200 patienter om året.

Men de som nu kom in var yngre och vid bättre hälsa än vad han var van vid.

– Det gjorde ett våldsamt intryck på mig, att se 70–75-åringar som tog bilen till akuten och gick in på egna ben, och som sedan inte klarade sig, säger han.

För att klara av pressen tänkte Renzo Rozzini så lite som möjligt – och fokuserade på att ta emot och dela ut order. Men om kvällarna när han kom hem skrev han en dagbok, som precis har publicerats: ”Dagbok från skyttegravarna".

– Jag skrev för att hitta en mening med kaoset i mitt huvud. För det här var en så hemsk upplevelse. En natt dog 18 personer, natten därpå också, och natten efter det igen. Det har inte dött så många i Brescia samtidigt på hundra år, inte ens under kriget.

Efter vårens kaos har Renzo Rozzini organiserat en uppsökande verksamhet för att utvärdera tillfrisknade covidpatienter. Av hundra behöver en tredjedel vård efter tre månader. Av dem har en sedan en tredjedel fysiska problem och hälften neuropsykologiska problem: som depression, ångest och sömnsvårigheter.

– Det är patienter som sover med öppna fönster för att de känner att de behöver luft. Det finns också de som – av skäl jag inte känner till – blev förvirrade. En andel av patienterna hamnade i ett delirium, vilket också är typiskt för äldre. Den som hade de erfarenheterna utvecklade ångest efteråt, som ett slags posttraumatisk stress, säger han och berättar att en stor del av sjukhuspersonalen har fått liknande symtom: ett slags empatitrötthet.

Roberto Stellini, chef för infektionsavdelningen, började på Poliambulanza för ett år sedan, med uppgiften att bekämpa multiresistenta bakterier – en kamp som liknar den han hamnade i, mot covid.

– För en infektionsspecialist finns det några budord: använd en ansiktsmask, tvätta och desinficera hela tiden dina händer och håll distansen när det är möjligt. Undvik folksamlingar, det är viktigt, säger han.

Efter ett tag lärde läkarna sig dock att den mest täckande skyddsutrustningen inte alltid behövs. Ofta använde Stellini en enklare mask – vilket var nog så besvärligt.

– Att bära mask hela tiden gjorde att man tappade en del av kontakten med patienterna. Man såg i deras ögon att de led och de sökte i dina ögon lösningen på sina problem, säger han med sorgsen blick över ansiktsmasken.

Men nedstängningen och skyddsutrustningen gav effekt, enligt Stellini. Han menar att vi måste lära oss att leva med viruset, tills vi uppnår immunitet.

– Jag är inte rädd för en andra våg men jag är övertygad om att det kommer. Vi ser det i Spanien, Frankrike och England, och vi är inte en isolerad ö. Men troligtvis kommer nästa fas att vara lite mindre utmanande.