Viktigt att sanningen kommer fram
Kunskap och information om verkligheten är en förutsättning för att kunna hantera problem på adekvat sätt. I juni kommer Polisens lista över utsatta områden. Den senaste listan från 2017 visade 61 utsatta områden varav 23 benämndes som “särskilt utsatta”. Dessa karaktäriseras av låg socioekonomisk status, hög kriminalitet och parallella samhällsstrukturer. Det är kort och gott områden där polisen har förlorat våldsmonopolet till kriminella aktörer (SVT den 7 oktober 2017).
Nu påpekar rikspolischefen Anders Thornberg och chefen för Nationella operativa avdelningen Mats Löfving att det krävs en “ärlig bild om var problemen finns och hur det ser ut” för att kunna motverka kriminaliteten (DN den 29 maj). För en tid sedan kritiserades nämligen polisens lägesrapport då den ansågs “stigmatisera” vissa områden. Några kommunalråd påpekade att “de boende uppfattar att de fick en etikett som inte stämmer“ och att listan “demoniserar” bostadsområden (DN den 3 april 2019). Ytterligare ett kommunalråd menade att det blir ett “stigma” och att det ”är jättejobbigt att få den stämpeln”. Kritiken ledde till att det var oklart om en ny uppdaterad lista skulle göras offentlig enligt en pressekreterare vid polisens nationella operativa avdelning (SVT den 3 april 2019).
Man hade kunnat hoppas att rädslan för ord och information skulle börjat avta vid det här laget. Länge har det som bekant funnits en oro för att beskriva samhällsfenomen som de ser ut av rädsla för att klassas som främlingsfientlig. Dessutom kan ju människor få för sig fel saker! På samma sätt finns det en övertro till ordens magi. Ord ändras för att ett fenomen inte ska tolkas på ett negativt sätt. Problemet är bara att det inte spelar någon roll hur många gånger ett ord byts ut mot ett annat, ordet kommer fortfarande betyda precis det vi fyller det med. Men på grund av den här ängsligheten har många politiker valt att vara tysta eller anpassa sig efter rådande ordvrängeri. Problemen skyfflas under mattan.
Resonemanget är dock ytterst kontraproduktivt. Precis som Thornberg och Löfving beskriver har polisen möjlighet att sätta in resurser där de verkligen behövs, först när de har en korrekt lägesbild. Dessutom är kommunpolitikernas vurm för att hemlighålla informationen märklig. Det är knappast någon nyhet att många utanförskapsområden har stora problem. Människor kommer att veta det helt oavsett om de står med i polisens lägesrapport eller ej. De allra flesta människor är dessutom kapabla att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Bara för att ett område klassas som utsatt, betyder inte det att majoriteten av de boende där är kriminella eller inte vill göra rätt för sig.
Information och kunskap kan aldrig vara skadligt. Vad som däremot är skadligt är snedvriden eller icke-befintlig information. Att dra täcket över huvudet har aldrig varit en konstruktiv metod. Rädslan för att stigmatisera utsatta områden, och inte våga prata om problem är sannolikt en bidragande orsak till att utanförskapet har tillåtits växa från första början. Gängkriminalitet, hedersvåld och ett icke-fungerande våldsmonopol är trots allt ett mycket större problem än stigmat kring områdena där dessa problem finns.
