Pontus Almquist: Vi har inte sämst tillväxt i EU utan anledning

Låter måhända torrt, men ack så viktigt. Det handlar om vad vi får för alla skattepengar.

Riksrevisionen, vars uppdrag är just sådan tillsyn av den offentliga verksamheten, och som är en av få myndigheter som på grund av intresset av oberoende är systematiskt direkt underställd riksdagen istället för regeringen, är inte nådig i sin kritik av regeringen och dess myndigheter.

Till att börja med riktar Riksrevisionen kritik mot regeringen för intransparenta budgetpropositioner. Skillnaden mellan det tidigare och det nuvarande sättet att exempelvis beräkna statens strukturella sparande inom ramen för det finanspolitiska ramverket, gör statens budgetutrymme 55 miljarder kronor mindre än vad det hade varit med den tidigare använda metoden. Och trots metodskiftet håller såväl Ekonomistyrningsverket som Konjunkturinstitutet kvar vid det gamla sättet att räkna.

Detta har regeringen inte varit öppna med, vilket till synes utgör en effektiv grogrund för missförstånd i beslutsfattandet med potentiellt långtgående statsfinansiella konsekvenser.

Rapporten slår också fast att de största politiska reformerna under tidsperioden 2000-2017 har baserats på bristande underlag. De underlag som åsyftas är kostnadsbeskrivningar, problemanalys (det vill säga vilket problem en reform är tänkt att lösa), konsekvensanalys och utvärderingar i efterhand av reformernas effekter och ändamålsenlighet. Bland de 25 ekonomiskt mest omfattande reformerna var det bara fem som levde upp till vad Riksrevisionen kallar för grundläggande kvalitetskrav.

Bilden av en politisk klass som är mer intresserad av publikfrieri och symboliska men verkningslösa åtgärder än grundligt genomtänkta reformer som långsiktigt kan bidra till att lösa samhällsproblemen befästs. Värt att påpeka i sammanhanget är att politikerna är rättsligt förpliktade enligt grundlag att bereda förslag omsorgsfullt innan de sätts i verket. Intrycket av att regering och riksdag bortser från remissinstanser och expertorgans synpunkter vid beredningen verkar alltså inte sakna grund.

Riksrevisionen riktar också kritik mot Polismyndighetens arbete med mängdbrott och särskilda händelser som även detta betecknas som ineffektivt. Som rapporten lyfter fram presterar polisen, trots historiskt stora anslag och en omfattande omorganisation, inte bättre än tidigare. Brott avskrivs på oklara grunder trots att det finns förutsättningar att utreda och lagföra dem. Rapporten belyser också att lokalpolisområden blir sårbara när kompetens måste lånas ut till nationella enheter vid särskilda händelser.

Och de särskilda händelserna vid grov brottslighet – ja, dessa finns inte underlag för att bedöma huruvida de över huvud taget har fått någon önskad effekt.

Enligt EU:s bedömningar blir Sverige enda land i unionen med negativ BNP-tillväxt under 2023. Samtidigt hör vi till de högst beskattade länderna i unionen. När så mycket skattepengar går till reformer vars effekter vi inte har en susning om är det ingen vild gissning att de knappast bidrar till att bygga vårt välstånd.