Markus Balázs Göransson: Västs militära stöd avgörande för Ukraina – se på Syrien

Men på andra håll har den ryska militären uppvisat stor krigföringsförmåga. I Syrien har ryska luft- och markstyrkor sedan hösten 2015 bistått den syriske diktatorn Bashar al Assad i hans försök att slå ned ett uppror i landet. Den insatsen har till skillnad från kriget i Ukraina varit framgångsrikt för rysk del.

Innan Ryssland gick in i det syriska inbördeskriget befann sig Assad-regimen på fallrepet. Motståndsstyrkorna hade tagit kontroll över stora delar av landet, inklusive flera viktiga städer. Regeringsarmén var kraftigt försvagad till följd av massdeserteringar. Det var högst osäkert om Assads regim skulle överleva.

Rysslands insats har främst bestått av flygangrepp. Under hösten 2015 och 2016 flygbombades rebellfästen och militär infrastruktur, liksom sjukhus och bostadshus. Det skedde ofta utan hänsyn till civila offer.

Angreppen åsamkade motståndsstyrkorna stora förluster samtidigt som man förstörde deras försörjningsled och undergrävde deras stridsmoral.

Motståndsstyrkorna tvingades att dra sig tillbaka alltmer. Under hösten 2015 och 2016 föll flera mindre orter till regeringssidan och i december 2016 tog regeringsstyrkorna även kontroll över östra Aleppo, ett viktigt motståndsnäste. Det skedde efter en operation där Ryssland spelade en huvudroll.

I dag kontrollerar Assad-regimen huvuddelen av Syriens territorium, inklusive nästan hela landets viktiga västra hälft. Motståndsrörelsen som en gång var nära att störta Assad från makten har till stora delar slagits ut.

För Rysslands del har insatsen inneburit att landet har stärkt sin närvaro i Syrien och i förlängningen i Mellanöstern i stort. Från att ha varit en mindre spelare har man visat sig vara en stormakt att räkna med i regionen.

Ur en militär synvinkel är det mest slående att Ryssland bara förlade en liten styrka till Syrien, uppskattningsvis som mest cirka 6 000 ryska trupper vid varje given tidpunkt. Ändå lyckades man vända krigsförloppet, nedkämpa huvuddelen av det väpnade motståndet och trygga Assad-styrets överlevnad.

Därtill har man lidit mycket små förluster. Enligt skilda rapporter har mellan 100-200 ryska soldater och officerare, plus ett okänt antal anställda i det privata militära företaget Wagner-gruppen, stupat i Syrien sedan 2015. Det är en bråkdel av de ryssar som uppges ha dödats i Ukrainakriget.

Rysslands militära framgångar i Syrien förklaras delvis av att Ryssland har varit skickligt på att samordna sin krigföring med syriska, iranska och andra milisgrupper på marken. Ryssland har stått för luftattackerna medan de andra grupperna har ryckt fram på marken. Det har minimerat Rysslands förluster och varit framgångsrikt för att trycka tillbaka upprorsmännen.

En annan skillnad är att USA och andra västländer har varit återhållsamma med att ge stöd till rebellerna, framförallt efter den ryska interventionen, som innebar en kraftig eskalering av kriget.

Men avgörande är också att det syriska motståndet har varit svagt. Det har lidit av interna splittringar och haft svag tillgång på effektiva vapensystem, vilket har begränsat deras förmåga till samordning och har gjort dem mer sårbara för flygbombningar och artilleriattacker. Ryssland har kunnat åsamka stor skada utan att behöva oroa sig för betydande egna förluster.

Den ryska framgången i Syrien har med andra ord varit avhängig motståndarens svaghet, västvärldens passivitet och syriska, iranska och andra allierades vilja att ta de största förlusterna.

Det är något helt annat än situationen som råder i Ukraina.

Här har Ryssland mött en skicklig, välorganiserad och högt motiverad motståndare, som åtnjuter omfattande stöd av USA och andra västländer. Man har tvingats in i ett kostsamt markkrig och har också haft svårt att skydda sina luftstyrkor från ukrainska luftvärn.

Efter den syriska framgången trodde många militära experter i Ryssland att landet skulle utkämpa småskaliga militära operationer i den närmaste framtiden. Den ryske generalstabschefen Valeriy Gerasimov presenterade till och med en ny militär strategi benämnd ”de begränsade handlingarnas strategi” 2019 för mindre militära operationer utomlands.

Men i Ukraina kom verkligheten ikapp. Ryska federationens väpnade styrkor hamnade i det största krig de någonsin utkämpat. Och det visade sig att de varken hade manskapet, logistiken, viljan eller förberedelserna för att omhänderta en kvalificerad motståndare.

Det är något som Ukraina gör sitt allra bästa för att utnyttja. Men Ukraina är också beroende av militärt stöd från väst. Inte minst behöver landet stridsvagnar, andra stridsfordon, artilleri och luftvärn för att försvara sig.

Sådant materiel är något som västländer, däribland Sverige, kan och bör tillhandahålla.

Markus Balázs Göransson

… är fil. dr i internationell politik och biträdande lektor i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan där han forskar om rysk krigföring.