Varför mörkar MP resultatet av sin egen kulturpolitik?

Trots det har Sverige under 1900-talet en lång historia av politisk styrning av konsten. Först efter en statskyrklig dogmatism, därefter enligt arbetarrörelsens socialistiska principer och i dag i allt högre grad efter en progressiv vänsterideologi som ser HBTQ-perspektiv, jämställdhet, och mångfald som överordnat konstnärlig frihet.

Häromdagen presenterade Myndigheten för kulturanalys en omfattade utredning som ger ny och alarmerande kunskap i ämnet. Särskilt har utredningen undersökt Kulturrådets, Konstnärsnämndens och Svenska Filminstitutets bidragsgivning och kommit fram till att dessa i allt högre grad utformar sina bidragsansökningar efter politiska kriterier.

Ett exempel är Kulturrådet som i sina bidragsansökningar tillfrågar kulturskapare hur de ska integrera ett jämställdhets-, hbtq-, mångfalds- och interkulturellt perspektiv i sin verksamhet, vilket exempelvis kan röra en bokutgivning eller konstprojekt. Med en budget på över 2,5 miljarder är Kulturrådet en rejäl pengabazooka för att styra kulturskapare i önskvärd riktning.

Märkligt nog har kulturminister Amanda Lind (MP) hittills lyckats undgå kritiska frågor. I stället har hon i media framställts som den barnhärtige samariten, som bara vill få mer kunskap och åtgärda problemen. När Lind under torsdagen intervjuades i Sveriges Radios Kulturnytt fick frågan om regeringens ansvar för styrningen svarade hon att hon minsann tagit initiativ till utredningen (läs: jag har inget att dölja!) och att detta var en styrning som pågått ”i decennier”.

Vad kulturministern inte nämnde var att hennes eget parti bär ett stort ansvar för den politiserade kulturpolitik som nu uppdagas.

Till att börja med konstaterar utredarna själva just detta. I regleringsbrevet och instruktionerna till Kulturrådet har kulturminister Amanda Lind själv slagit fast en mängd olika perspektiv som ska införlivas i verksamheten, allt från jämställdhets- och mångfaldsperspektiv till etniska minoriteter och HBTQ-perspektiv. Att myndigheterna sedan låter detta påverka bidragsansökningar är inte särskilt förvånande, det är ju en viktig del av verksamheten.

Men det stannar inte där. Miljöpartiet har en historia av politiserad kulturpolitik samtidigt som man gärna kritiserar den när den kommer från nationalistiskt håll. 2015 presenterade Miljöpartiets kulturpolitiska arbetsgrupp ett program där man slog fast att ”tydliga direktiv och krav ska ställas på alla kulturinstitutioner och- myndigheter att arbeta med mångfaldsfrågan på alla plan”. Och även om det kulturpolitiska program som sedan antogs av partiet 2018 strök de mest radikala förslagen har de auktoritära tendenserna levt kvar.

2016 skrev Amanda Linds företrädare på kulturministerposten, Alice Bah Kuhnke (MP), i regleringsbrevet till Världskulturmuseerna in de värdeord som får det att vattnas i munnen på miljöpartister. ”Hållbarhet, rättighetsperspektivet och fattiga människors perspektiv i centrum” skulle nu få sätta dagordningen för museer som sysslar med kulturarv.

Och 2018 larmade ett antal tunga förläggare i Svenska Dagbladet om att regeringens kulturpolitik styr så att bara de författare som delar regeringens progressiva agenda får bidrag. Böcker om jämställdhet, etniska minoriteter och HBTQ prioriteras över andra ämnen. Hård kritik riktades särskilt mot Amanda Linds företrädare på kulturministerposten, Alice Bah Kuhnke, som drivit på för politiseringen i sina direktiv till myndigheten. Efter MeToo 2017 gav Bah Kuhnke uttryckligen order till Kulturrådet att ”betona frågan om sexuella trakasserier när stöd delas ut”.

Till och med i juvelen i Kultursveriges krona, Nationalmuseum, har dukat under för politiseringsivern. Efter nyöppningen 2018 har exempelvis Gustaf Cederströms ikoniska målning ”Karl XII:s likfärd” där försetts med den ideologiskt fördummande bildtexten: ”Den populistiska och av nationalismen präglade synen på svenskhet, som används politiskt i dag, bygger på idén om ett statiskt idealiserat och konstruerat förflutet. Tanken att det finns en historisk tid och plats att blicka tillbaka på, där allt var på ett visst sätt, stämmer inte.” En fras som låter som hämtad ur Miljöpartiets partiprogram.

Ändå kan Amanda Lind ett par år efter denna av Miljöpartiet orkestrerade kulturrevolution stå i public services nyhetsprogram och låtsas som att det regnar. Ett hyckleri som blir desto större givet att Miljöpartiets tillhör de hårdaste kritikerna när förslag för politisering av kulturen kommer från högerpopulistiskt håll.

Politiseringen har underlättats av att de kulturpolitiska mål som riksdagen antog redan 2009 motsäger sig själva. Ett av målen kallas ”självständighetsmålet” och bygger på att kulturen ska vara en fri och obunden kraft. Men detta mål går stick i stäv med det som kallas ”samhällsmålet” som slår fast att "Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling”. Med andra ord slår staten först fast att kulturen ska vara fri för att sedan undergräva den friheten genom att slå fast kulturens politiska mål. Man kan alltså säga att Miljöpartiet har tagit chansen att utnyttja den motsägelsefulla lagstiftning som redan fanns i kulturpolitikernas händer.

Politisk styrning av kulturen är såklart principiellt fel ur liberal synvinkel. Den största förlusten är dock att det också leder till sämre kultur. Självklart kan fantastisk konst skapas utifrån HBTQ-frågor, feminism och etnicitet – dessa ämnen tillhör vår tids stora filosofiska frågor. Men när kulturpolitiken tvingar fram viss kultur på annans bekostnad stänger man ute precis den mångfald som man i de nationella kulturpolitiska målen slagit fast att man ska värna.

Här finns en viktig uppgift för en borgerlig regering: Släng den politiska styrningen av kulturen i papperskorgen.