Kerstin Davidson: Varför är varg viktigare än stenskvätta och ortolansparv?
I en insändare anklagar rovdjursaktivisten Annica Bennman mig för att sprida ”ovetenskapligt grundade jägarmyter om vargen som varghatarna hittat på” (BLT den 14 mars).
Hon jämför händelsen då en kvinna och hennes hundar förföljdes av två vargar för en jägarmyt. ”Rena Rödluvan och vargen”, skriver Bennman.
Nåja, emellanåt överträffar verkligheten dikten. Det jag beskrev var en verklig händelse, om än ovanlig. Det inträffade i Klågeröd, Skåne, den 9 februari i år och händelsen rapporterade av Sydsvenskan.
Många vargar skyggar för människor, men långtifrån alla. En del vargar har också upptäckt att fårhagen är ett välfyllt skafferi.
Det är just för att ta bort dessa problemindivider som skyddsjakt behövs. Utan den möjligheten blir det svårt att få acceptans för vargen bland boende på landsbygden.
Annica Bennman råder mig att bredda min horisont. ”Vår artrikedom måste skyddas”, skriver hon.
Att vi ska värna mångfalden av arter håller jag med om. Men det finns två sidor av myntet. Tyvärr bidrar vargens närvaro till att många arter hotas, det är de arter vilkas livsmiljö är naturbetesmarker.
”De djurägare som fortsätter att hävda naturbetena är inget annat än miljöhjältar, som bör få allt stöd de kan få. Även mot vargen.”Kerstin Davidson
Många mindre fårbesättningar avvecklas när vargar har etablerat sig i närheten, enligt Svenska fåravelsförbundet. Ingen fårägare vill komma ut på morgonen och se sina djur dödade och lemlästade. Även ägare till större besättningar avstår från att släppa djuren på naturbeten som ligger avsides i förhållande till gården.
Visst, det finns rovdjursavvisande stängsel men de är dyra och ger inte hundraprocentigt skydd. Lönsamheten i svensk djurhållning är heller inte sådan att ökade kostnader alltid kan bäras.
När djurägare ger upp och betena förbuskas drabbas blommor, fjärilar och andra insekter, liksom fåglar. Fågelarter som ortolansparv och stenskvätta har minskat drastiskt, efter att deras häckningsplatser försvunnit.
Att betande djur behövs är något som också Naturskyddsföreningen skriver under på. En naturbetesmark kan innehålla hela 40 olika arter per kvadratmeter, skriver föreningen på sin hemsida. Det handlar om magra marker som inte gödslas, och som ofta betas av just får.
De artrika betesmarkerna är i dag en spillra av vad de har varit. Genom att studera kartor över Sörmland har Sarah Cousins, professor i naturgeografi, visat att 90 procent av ängar och hagmarker har försvunnit de gångna 100 åren. Liknande är naturligtvis utvecklingen i övriga landet.
De djurägare som fortsätter att hävda naturbetena är inget annat än miljöhjältar, som bör få allt stöd de kan få. Även mot vargen.
