Välkommen till Pehrsons saloon
Det är välsmorda gångjärn på de svängdörrar som hänger på vägen in till och ut från till det som för tillfället är Johan Pehrsons saloon. Besökarna hinner som regel bara med en folköl innan de springer vidare för nya äventyr, det är ett ställe där de flyktiga gästerna sällan känner varandra vid namn. Ägarna byts ständigt ut, men den senaste arrendatorn sägs åtminstone dricka öl.
De många fastighetsägarna – eller de som gör anspråk på fastigheten – ligger ständigt i luven på varandra om vad en saloon egentligen är. Någon hävdar med bestämdhet att man inte kan ha alkohol i kranarna. Andra anser att man måste ge folket det folket vill ha. Det är oftare slagsmål på delägarnas styrelsemötena än det är inne på saloonen – det är svårt att slåss som ensam gäst.
I Åkessons bar, längre ner på gatan, dröjer sig gästerna däremot gärna kvar, de flesta är du och bror med ägaren, samtidigt som många nya söker sig dit. Det heter att om man väl kommit in så kan man aldrig lämna. Det sägs att här serveras det riktigt starka grejor, sådant man inte kan få någon annanstans.
När Liberalerna nyligen valde Johan Pehrson till ordinarie partiordförande presenterades också en valanalys. Den ligger öppen att läsa på Liberalernas hemsida, för den som är intresserad.
Den illustrerar på sitt vis Liberalernas problem väl. Som just att väljarna kommer och går som hos inget annat parti. Och då blir man aldrig stor (eller lönsam). Det konstateras att Liberalerna har en självskadlig partikultur: ”Påfallande ofta har företrädare för Liberalerna valt att offentligt ta strid mot partiledningen eller mot ingångna avtal i direkt anslutning till utspel eller överenskommelser. Detta gällde i synnerhet mot Nyamko Sabuni under hennes partiledarskap. Behandlingen av Nyamko Sabuni under hennes tid som partiordförande är en del av det problem vi har i Liberalerna med vår interna kultur.”
Mycket analys läggs på reaktioner som kommit inifrån partiet och från medier. Var det verkligen rätt att åka buss med Sverigedemokrater till ett kärnkraftverk?
Det är en påtagligt nervös organisation där hänsyn ska tas till allt och alla och där medicinen blir att alla ska uppmanas att hålla tyst. Idén om att partier formas för att samla människor som någonstans tror på samma sak tycks vara passé. Det förefaller inte speciellt begåvat att ha ett parti tillsammans där alla vill något väldigt starkt, men där detta något innebär helt olika saker för varje medlem.
Ingenstans formuleras den avgörande frågan: Har vårt parti ett existensberättigande? Behövs vår saloon?