Anders Gustafsson: Våga vägra det politiska nyspråket
I ett tidevarv när snart sagt allt har blivit tröttsamt politiskt har språket blivit ett politiskt minfält. I den politiska finkänslighetens namn gäller det att hålla tungan rätt i mun för att inte bli anklagad för att vara en mörkerman av värsta sort. Språket ska vara inkluderande och inte exkluderande, heter det!
Den som arbetar administrativt ute på många kommunkontor kallas allt oftare för tjänsteperson och inte tjänsteman. Således skrev exempelvis Per-Ola Mattsson (S) i en insändarreplik nyligen att ”politiker och tjänstepersoner från kommunen fört dialog med företagare och övriga intressenter i Väggaområdet” (BLT den 7 januari). Om det språkbruket var avsiktligt eller ej vet jag inte men likväl är det typiskt politiskt nyspråk för vår tid.
I Stockholm arbetade man för några år sedan med att göra huvudstadens detaljplanearbete mer jämställt. Begrepp som jungfrulig mark kunde i stället kallas för obebyggd mark föreslogs det. Likaså att elvamannaplan skulle kunna kallas för elvaspelsplan och byggherren för byggaktör (Mitti den 30 maj 2017 och Expressen 31 maj 2017).
Feministiskt initiativ är givetvis inte sämre de. I Kiruna ville en ledamot från partiet ha en mer inkluderande arbetsordning i kommunfullmäktige och föreslog således att han eller hon, hans, eller honom skulle bytas ut mot hen, hens och henom (Norrländska Socialdemokraten den 9 december 2014). Lyckligtvis röstades denna språkliga misshandel ner.
Och det är bara toppen på ett isberg. De som städar på landets många sjukhus eller skolor ska inte benämnas städare utan lokalvårdare. Ingen har längre några barn på dagis, om du nu trodde det. Nej, de de går i förskola vilket inte ska förväxlas med förskoleklass. Ingen byter heller längre kön, utan genomgår könskorrigering. Vad som är skillnaden mellan funktionshinder, funktionsnedsätting, funktionsvariation och handikappad är så komplicerat att SVT Halland förra året ansåg sig nödgade att göra en nyhetsartikel om det (SVT den 22 februari 2019).
Språkaktivisternas nit drivs inte sällan utifrån en tro på att ordens makt över den värld orden benämner är stor. Tankegången lyder: genom att ändra vilka ord vi använder kommer världen att förändras. Nyspråket ska göra världen mer jämställd, mindre främlingsfientlig och mer jämlik. Frågan är bara om det stämmer?
I en frispråkig debattartikel i Dagens Nyheter i helgen menade Lars Melin, docent i svenska vid Stockholms universitet, att om språkaktivisterna vänt sig till en seriös språkvetare så ”hade de fått veta att det inte finns något vetenskapligt stöd för att ord kan få denna starka effekt”. Och han varnar för att det politiska nyspråket leder till att professionella inte talar klarspråk, att vanliga svenskar får sitt språkbruk kritiserat och till att de ängsliga blir allt tystare (Dagens Nyheter den 11 januari).
Det är hög tid att våga säga emot språkaktivisterna och slå vakt om det begripliga språket. För det finns å andra sidan ett stort demokratiskt värde i att språket är begripligt och att vanligt språkbruk inte stigmatiseras. Görs så kommer politiker att distansera sig från dem som de är valda att företräda och vanliga människor kommer inte att våga säga sin mening i rädsla för att säga fel.
Och vad är poängen med detta politiska nyspråk om den avsedda effekten av nyspråket, om vi nu får tro språkvetaren Lars Melin, saknas? Nej, ska världen bli mer jämlik, mer jämställd och mindre främlingsfientlig finns det viktigare saker än att göra språket obegripligt för alla andra än de politiskt korrekta.
