Martin Tunström: Vad håller Boverket på med?
När konsulterna åt Boverket författar rapporten Hållbarhetsanalys för stora samhällsinvesteringar som stöd för ramverket för nationell planering (Nr U 6667) sker det med färgstarka gröna och röda pennor.
De ser framför sig ett Sverige kring år 2050 med ett minskat privat och offentligt ägande. Produktionen sker i kooperativ. I ett annat scenario bor befolkningen i kluster och är till stor del självförsörjande. Importen är minskad och ”människor samarbetar i lokala sammanslutningar för att produktionen ska fungera resurseffektivt”. I en tredje modell har staten en stark roll för resursanvändningen. Alla modeller har det gemensamt att ekonomisk tillväxt och privat ägande är av ondo.
”Alla modeller har det gemensamt att ekonomisk tillväxt och privat ägande är av ondo.”Martin Tunström
En radikal samhällsomvandling alltså. Bort från marknadsekonomin, den ekonomiska tillväxten och med ett lokaldemokratisk modell som inriktas på ”deltagande” och ”ömsesidighet”. Att dessa scenarier betraktas som ödesbestämda är också feltänkt. De måste i sig planeras eller snarare tvingas fram. Och bakom orden om att lokala sammanslutningar kan ansvara för produktionen döljer sig planhushållningsspöket som vi trodde var begravt sedan 1989.
Ingen ekonomisk modell har hittills visat sig fungera utan enskilt ägande och de informationsmekanismer som finns i prissättning och vinst. Från gemenskapsekonomin är steget sedan kort till kommandoekonomin, sedan krympande ekonomi, varubrister och köer får staten att på bristande underlag intervenera i ekonomin.
Rapporten kan ses som ännu ett exempel på de nya samhällsingenjörernas mycket bristande tilltro till dagens både politiska och ekonomiska system.
Att denna hållning letar sig in i myndigheternas interna arbete är anmärkningsvärt. Det är inte Boverkets uppgift att göda politiska aktörer med en alternativ samhällsuppfattning eller att föra in idéerna in i myndighetsvärlden där de med tiden blir uppfattade som självklara mål.
Men tankar om nationell planering öppnar också dörren för samhällsomvandlare som får lättare att driva igenom sina idéer genom en statlig funktion än via 290 kommuner.
Med ökat statligt inflytande över bostadsbyggnation och infrastruktur försvagas den lokala nivån, kommunerna. I en rapport som denna utgör maktdelningen mellan det centrala och det lokala ett hinder som bromsar planerarnas stora satsningar och förändringar.
Gemenskapssamhället som tonar fram i rapporten framstår som en chimär när makt i själva verket koordineras och centraliseras till ingenjörer, politiker och planerare.
I huvudsak fungerar den decentraliserade svenska planeringen. Kommuner fattar beslut efter lokala förutsättningar, de fattar beslut nära sina medlemmar. Det tryggar både deltagande och demokrati och en uthållig ekonomi. Visst går det att skruva på den modellen och stärka regionala och nationella perspektiv, men till det samhällsexperiment som Boverket drar in i planeringsdebatten ska det sägas nej.
