Tobakspolitiken saknar snusförnuft
Vilka principer ska styra beskattningen av tobak? För många, inklusive de flesta rikspolitiker, har den uttalade principen varit att snusarna och rökarna ska stå för sina samhällskostnader. Det är åtminstone det man länge har haft som motivering till punktskatter på varorna. Sedan alliansregeringens tillträde och regeringarna efter det har det emellertid blivit tydligt att skattenivån på tobak snarare sätts av fiskala hänsyn – behövs mer skattepengar för valfritt ändamål har bördan kunnat läggas på rökare och snusare.
Skatten på snus indexeras varje år automatiskt uppåt i takt med inflationen plus tre procentenheter – i början av nästa år väntas höjningen alltså ligga på drygt 11 procent. Kommer det då leda till mer skatteintäkter? Sannolikt tvärtom: Skatten på tobaksfritt snus förblir nämligen kvar på motsvarande knappa hälften av skatten för tobakssnus. Ännu fler kommer förmodligen att välja det tobaksfria snuset av det skälet, vilket kommer generera mindre skatteintäkter.
Men vad som är ännu värre är att snuset riskerar att tappa mark till förmån för cigaretter. Det är väldokumenterat att snus är betydligt mindre hälsovådligt än cigaretter och dess etablerade funktion som en väg ur ett cigarettberoende är känt och förmodligen ett av de starkaste skälen till att Sverige som enda snusland i EU röker minst cigaretter i hela unionen. När priset på snus går upp utan att motsvarande sker för cigaretter är risken uppenbar att det tappar sin konkurrenskraft i förhållande till cigaretterna och att fler istället börjar röka.
När regeringens expertorgan ESO för några år sen utredde i vilken mån snusskatten motsvarade snusets samhällskostnader var slutsatsen de kom fram till tydlig: Snusets skadeverkningar är med råge inprisat i punktskatten och mycket mer därtill. Vi har det alltså svart på vitt att snusskattens egentliga funktion är att driva in maximala skatter. Snusare är en liten minoritet som det anses berättigat att trampa på i det avseendet.
Tyvärr brukar Kristdemokraterna, som i dag genom Jakob Forssmed styr folkhälsopolitiken från Socialdepartementet, inte vara lyhörda för annat än ännu fler regleringar och ännu högre skatter på folkhälsoområdet. Sannolikt kommer det behövas ett generationsskifte i såväl KD som i övriga forna allianspartier innan annat än det genomgående paternalistiska perspektivet präglar diskussionen kring frågorna. Det är synd när vi har en så god möjlighet att bejaka snuset i egenskap av substitut till cigarettrökning.
