Petter Birgersson: Teslastrejken är ett symptom på fackligt misslyckande
Tesla, som inte är medlem i någon svensk arbetsgivarorganisation, har inte skrivit på kollektivavtal med If Metall (eller något annat fackförbund). If Metall har tagit konflikten vidare och flera fackförbund har anslutit sig för att stoppa service av Teslas elstolpar, förhindra import av Tesla-bilar liksom att blockera plåtarbeten och byten till vinterhjul. Det slår även hårt mot fristående verkstäder som har specialiserat sig på Tesla-bilar men har kollektivavtal för sina anställda (Di).
Den senaste åtgärden är att Seko-anslutna vid Postnord vägrar dela ut post och paket till Tesla. Det innebär bland annat att nya registreringsplåtar inte kan nå fram till bilföretaget och dess kunder. Tesla får inte heller hämta plåtarna direkt hos det företag som tillverkar dem åt Transportstyrelsen (Seko-tidningen, Di).
Att bryta postgången för företag eller privatpersoner är en extrem åtgärd. Det är i sig något som kan bli ett mycket dåligt exempel för framtiden gällande vad postdistributörer kan vägra dela ut.
Vad är då grunden för dessa ”sympatiåtgärder”. Vem eller vad är det de övriga fackförbunden sympatiserar med? Är det verkligen de Tesla-anställda?
If Metall hävdar på sin hemsida att antalet medlemmar på Tesla är ”många”: ”Utan många medlemmar på ett företag, och utan en önskan från dem att få kollektivavtal, hade det aldrig gått att inleda en konflikt.”
Men If Metall är uppenbarligen så missnöjda med anslutningsgraden på Tesla att de sockrar sitt erbjudande med gratis medlemsavgifter och högre strejkersättning än lön.
Det är av allt att döma inte arbetsvillkoren på Tesla som är så usla att en majoritet av medarbetarna där söker fackets hjälp för att förbättra dem. Många är tvärtom mycket nöjda med de möjligheter till lönekarriär och aktietilldelning som ges. Arbetsmarknaden för de anställda på verkstäderna är god och de flesta kan välja att gå till andra arbetsgivare om de så önskar.
En anställd på Tesla i Örebro skriver i en insändare i Nerikes Allehanda (16/11): ”Varför är det ingen som lyssnar på oss som jobbar hos Tesla? Man läser att 120 bilmekaniker har tagits ut i strejk, faktum är att ingen i Örebro har gått ut i strejk alls. Är vi rädda? Absolut inte för vår arbetsgivare. Är vi rädda för IF Metall? Ja, vi är rädda för facket. Jag har fått hot om uppsägning av A-kassa, de har skrivit att jag är en svikare som inte ställer upp för mina kollegor etcetera.”
Insändarskribenten är inte unik bland de Tesla-anställda i sin synpunkt på facket, även om ingen kan göra klart exakt hur sympatierna går. Mycket tyder dock på att If Metall inte har ett så omfattande stöd bland de anställda på Tesla som facket vill få det att låta som.
Kan If Metall leda i bevis att det är hot om repressalier från Tesla som gör att de anställda inte vill gå med i facket, då är det en sak. If Metall har anklagat Tesla för att kartlägga vilka som är medlemmar och hota dem med indragna förmåner, facket hävdar samtidigt att några av de egna medlemmarna inte deltar i strejken och hotar dem med uteslutning (Dagens Arbete). Men om ett stort antal Tesla-anställda snarare känner sig trakasserade av facket – vad betyder det för fackets ställning?
Det går att hävda att Tesla hotar den svenska modellen. Men det går också att hävda att If Metall och dess stödjande förbund gör det, om facken inte säkerställer att de har de anställda med sig innan de drar ut i dramatiska strejkåtgärder. Organisationsfrihet bygger rimligen inte bara på rätten att organisera sig utan också på rätten till att avstå från det och rätten att inte låta sig företrädas av en organisation man inte är medlem i. Fackförbund som sympatiserar med varandra snarare än med anställda lär inte vara en långsiktig framgångsmodell.
