Sverige har ett särskilt ansvar för Nordeuropas säkerhet
Under måndagen inleddes den digitala versionen av rikskonferensen Folk och Försvar och som en ödets ironi sammanfaller konferensen med det som måste beskrivas som en nationell säkerhetsskandal: Berörda myndigheter har misslyckats med att hindra en kvinna, som saknar rätt att vistas i landet, från att jobba åt ett städbolag som städar i statsministern privata bostad.
Det finns ingen annan att skylla haveriet med städbolaget på än regeringskansliets och Säpos säkerhetsarbete, men exemplet är på så sätt ett undantag i sammanhanget. I allt högre grad formas nämligen svensk säkerhet utifrån beslut som fattas, inte enbart av oss själva, utan i samarbete med andra. Två samarbetsorganisationer sticker ur det avseendet ut: EU och Nato.
Nato har stor betydelse för säkerheten i Östersjön. Inte minst spelar organisationen roll för att rent praktiskt se till att det går att öva tillsammans. Det senaste året har Sverige genomfört flertalet övningar tillsammans med Nato-länder, varav flera marina övningar i Blekinge skärgård. För det andra har Nato en enorm betydelse för att institutionellt knyta USA till ett säkerhetspolitiskt engagemang i Europa.
”I ljuset av Rysslands hotfulla uppträdande i Östersjön måste Sverige axla rollen som garant för fortsatt frihandel och säkra förbindelser mellan EU:s medlemsländer kring Östersjön”Carl-Vincent Reimers
Att Sverige bör bli medlem i Nato har påpekats länge från borgerligt håll. Utan ett medlemskap kan vi öva och knyta förbindelser, men aldrig omfattas av alliansens militära säkerhetsgarantier.
Försvar i dag handlar dock om mer än enbart militär verksamhet. I takt med det försämrade omvärldsläget har geopolitik gjort intåg på områden där det tidigare rådde fredlig konkurrens. Energipolitik, råvarupolitik, industripolitik och rymdpolitik handlar inte i dag längre enbart om företag på en marknad, utan alltmer om konkurrerande stater. Och här är EU i stället den givna aktören på spelplanen.
Ett konkret exempel är hur Ryssland använder sin gasexport för att utöva politiska påtryckningar mot EU i ljuset av kriget i Ukraina. Tysklands energipolitiskt mycket okloka vägval att skrota kärnkraften, i kombination med byggnaden av gasledningen Nordstream 2, har öppnat för större rysk påverkan genom gasexporten. Ett annat exempel är hur statsägda kinesiska bolag de senaste åren investerat i en rad europeiska länders energisystem, inklusive Sveriges.
Lösningen måste vara att EU tar ett större grepp om energisystemet för att kunna utjämna skillnader och upprätta en trygg elförsörjning genom EU:s energiunion. Men också för att upprätta gemensamma principer för att kunna porta kinesiska statsbolag, när det är ett hot mot vår gemensamma säkerhet.
Därtill har EU:s ambitioner inom den rena säkerhets- och försvarspolitiken ökat betydligt de senaste åren, och det finns flera skäl till att så är fallet. Göran von Sydow, direktör för Svenska institutet för Europapolitiska studier (Sieps), nämner tre skäl till detta i sitt anförande under måndagens rikskonferens: den ökade geopolitiska rivaliteten mellan stormakterna, valet av Donald Trump och den uppvisade skörheten i den amerikanska demokratin, samt Brexit och dess följdverkningar i form av att den främsta bromsklossen mot mer försvarssamarbete på EU-nivå – Storbritannien – lämnade unionen.
Till detta ska också läggas USA:s skiftade geopolitiska fokus de senaste åren där man tydligt vänt blicken västerut, mot Stilla havet och Kina, i stället för österut mot Europa. Allt som allt har detta öppnat för att EU ökat sina försvarspolitiska ambitioner. Det finns redan förslag på bordet om detta på exempelvis den marina sidan och inom ramen för rymdförsvar, och i mars ska EU-länderna slutgiltigt ta ställning till en rad förslag på området under paraplybeteckningen ”EU:s strategiska kompass”.
Sverige har också i sin egen kraft en viktig roll att spela för säkerheten i Nordeuropa. I ljuset av Rysslands hotfulla uppträdande i Östersjön måste Sverige axla rollen som garant för fortsatt frihandel och säkra förbindelser mellan EU:s medlemsländer kring Östersjön, inte minst på den marina sidan. Därför var det glädjande att Kristdemokraterna på måndagens DN debatt föreslog upprättandet av en ny sjöstridsflottilj på västkusten och en ny amfibiebataljon i Östersjön till 2035, samt anskaffning av en ny ubåt. En ambition övriga partier bör följa.
Det är dags att göra oss kvitt föreställningen att Sverige ensamt ska kunna möta dagens säkerhetspolitiska hot, oavsett om de är militära, politiska eller ekonomiska. Rysslandsexperten Ben Aris bedömer att den ryska arméns modernisering gör att den kan besegra alla EU:s arméer utan hjälp från USA. Därtill ligger Kina redan i framkant inom AI och framtidens telekommunikation som lätt kan förvandlas till politiska och militära maktmedel i en konflikt.
Mot detta krävs västerländsk enhet, och det finns bara två realistiska organisationer som på var sin front kan bygga detta: EU, för att samla Europas fria demokratier, och Nato för att säkra en stark transatlantisk länk mellan Europa och USA.
