Svenska Akademien har inte patent på ”rätt” kultur
Ett repressivt instrument, en övergång från demokrati till ett totalitärt statsskick och att strypa det fria ordet. Så beskrev en rad författare, bland annat Camilla Läckberg och Viveca Sten, den av Tidöpartierna föreslagna kulturkanonen, i en debattartikel I Expressen (den 8 november 2022).
En kulturkanon har upplevts som provocerande, framför allt för bland stora delar av kulturetablissemanget. Nyligen gick även Svenska Akademien ut och menade i en debattartikel i DN (den 15 april) att de inte kommer att delta i framtagandet av vad de menar är en “smal kanon”. Däremot bejakar de en “bred kanon som växer fram organiskt”. Den ständige sekreteraren Mats Malm konstaterar att Svenska Akademien inte är till för att “renodla svenskheten”, utan snarare att bejaka “intryck utifrån”.
Men Svenska Akademin är för många, både i Sverige och utomlands, en symbol för det svenska språket och litteraturen. Svenska Akademien betraktas sannolikt av vissa som det mest “renodlade svenska” som finns. Deras ordbok är i sig en ren kulturkanon, fylld med svenska ord. Och om Akademien snarare vill se en slags internationell kanon, vad är poängen?
Historikern Lars Trägårdh, som leder arbetet för att ta fram den svenska kulturkanonen, berättar att kulturetablissemangets kritik sannolikt bottnar i att de uppfattat det som en socialkonservativ komplott. Allmänheten å andra sidan verkar generellt sett väldigt positiv. Han påpekar också att det inte kommer att bli en smal kanon, “man ska inte stanna vid att skapa listor, det ska inte bli för snävt”, vilken man delvis gjorde i Danmark när man införde en kulturkanon där. Det handlar alltså om material som kan redigeras och förändras över tid (SVT den 13 mars).
Grundsyftet är att göra svensk kultur tillgänglig för fler och att bilda, skapa gemenskap och inkludering. Det låter inte direkt som att det finns en dold agenda om att strypa det fria ordet eller renodla svenskheten.
För en kulturkanon kan ha flera positiva effekter. Dels kan det bli en nyckel till att förstå kulturen och således vara en viktig väg in i det svenska samhället. Hur ska man kunna integreras i något som inte är definierat, där många till och med tidigare har förnekat att det finns något särpräglat svenskt?
”Känner du inte till gemensamma referenspunkter kommer du inte att tas på allvar.”
Nyckeln till kulturen gäller även svenskar. Känner du inte till gemensamma referenspunkter kommer du inte att tas på allvar. Föreställ dig på motsvarande sätt att du vill gå på Sweden Rock men aldrig har hört talas om Iron Maiden (hemska tanke!).
En kulturkanon är dessutom en kunskapsbank, den ger människor förståelse för historiska normer och tankesätt som har påverkat och format dagens Sverige. Och utan gemensamma referensramar går det inte att bygga nytt. Rent språkligt finns det också goda argument för att en kanon är viktig, inte minst när engelskan bland framför allt den yngre generationen, gör allt mer intrång i det svenska språket.
Det kan därför tyckas en smula märkligt att Svenska Akademien resonerar som de gör.
Men i Axess (nummer 9, 2022) sätter Gunilla Kindstrand fingret på något centralt: “Det här är en strid om tolkningsföreträden, om resurser och uppmärksamhet.“ Kanske handlar Svenska Akademiens kritik mot en kulturkanon snarare om att kulturetablissemanget själva vill försvara sin rätt att definiera vad som är rätt kultur?
