Anders Gustafsson: Stoppa de statliga stöldligorna
Det talas mycket om de internationella stöldligornas framfart och hur de slår mot svensk landsbygd. Nu äntligen, efter flera år av politisk ignorans inför problemet, verkar det hända något över huvud taget. I jakten på internationella stöldligor vill regeringen exempelvis ge tullen fler befogenheter. Både stöldgods och misstänkta personer ska kunna hållas kvar. Inrikesminister Mikael Damberg (S) vill också skärpa straffen (TT den 14 februari 2020).
Bra! Men det finns en brottslighet som drabbar landsbygden som är både mer omfattande och betydligt mer välorganiserad än de internationella stöldligor som stjäl diesel, båtmotorer, hjullastare och motorsågar. Den står staten och dess fogdar själva för. Men till skillnad från de internationella stöldligorna får denna organiserade brottslighet knappast någon uppmärksamhet alls i riksmedia trots att den har förödande konsekvenser för landsbygden.
Nu är exempelvis statens fogdar i länet i färd med att utvidga strandskyddet i flera kommuner, som i dag är 100 meter, till 300 meter, rapporterade SVT Blekinge häromdagen. Beslut väntas under våren. ”Det kommer bli 300 meter, men frågan är var det kommer gälla. Det är inte säkert att 300 meter kommer bli över hela Blekinge”, sade Carina Burelius, planarkitekt på länsstyrelsen, till SVT Blekinge (den 3 mars).
Det är inte bara tragiskt utifrån perspektivet att det lägger en död hand över landsbygdens utveckling – drömmen om att bo granne med havet, sjön eller ån är ju en av landsbygdens främsta komparativa fördelar gentemot tätorterna – utan också en form av statligt rån mot berörda markägare. Kommer de att få någon ersättning för att byggnation blir omöjlig på deras mark? Icke sa Nicke. De får snällt acceptera överhetens beslut.
Detta är inte heller något olycksfall i arbetet. Med byråkratiska påfund som nyckelbiotopsinventeringar och artskyddsförordningar har statens fogdar vandrat från gård till gård de senaste åren och med några pennstreck på en karta gjort att människors tillgångar sjunkit kraftigt i värde. I många fall utan någon som helst ersättning. Exempelvis kostade förekomsten av ett fortplantningsområde för den mycket vanliga tjädern – som får jagas precis som rådjur eller älg – några skogsbönder i Bollebygd en halv miljon kronor i uteblivna intäkter (Land Skogsbruk den 20 december 2018). Att de hade lån för förvärvet av marken spelade ingen roll. Otur!
Januariavtalet utlovar en reformering av strandskyddet. Lite talar för att utlovade reformer ska förändra något mer än på marginalen – särskilt när Miljöpartiet sitter med i regeringen. Erfarenheten av tidigare reformeringar har gett klen utdelning. Nej, strandskyddet borde göras om i grunden och fungera på det rakt motsatta sättet gentemot i dag. Det generella strandskyddet borde avskaffas. I dess ställe borde varje kommun eller länsstyrelse peka ut särskilt skyddsvärda strandområden – och de markägare som berörs av beslut om strandskydd borde få ersättning.
Det råder ingen brist på stränder i Sverige. Sverige har 385 000 kilometer kust och strand. På 10 procent av den sträckan finns sjönära byggnader. Den obebyggda kusten och stränderna i vårt land motsvarar 8,5 varv runt jorden. Sveriges stränder räcker både för mer bebyggelse och friluftsliv. Konflikten dem emellan är konstruerad. Och staten, om någon, ska givetvis göra rätt för sig när den inskränker markägarnas äganderätt.
