Patrik Oksanen: Riksdagens partier måste svara på hur Sverige ska säkras till sjöss
Det finns likheter mellan de problem Karl XI hade när han bestämde sig för att grunda Karlskrona och de utmaningar som Sverige har i dag. Den svenska marinen är för liten för att samtidigt klara av viktiga uppgifter som att säkra sjötransporterna till Sverige, skydda och transportera trupp med destination till exempelvis Gotland och samtidigt avvärja fientliga anfall mot riket.
När Karl XI körde bort den trilskande bonden Vittus Andersson från Trossö för att anlägga staden och marinbasen så var den svenska flottan sargad efter det senaste kriget. I slaget vid Ölands södra udde 1676 gick regalskeppet Kronan under med riksamiralen Creutz och 800 man. Svenska flottan förlorade i slaget sina två största fartyg och Karl XI måste efter kriget återuppbygga det som gått förlorat. Dessutom behövdes en isfri marinbas som bättre kunde svara mot det strategiska läget.
Det blev Karlskrona.
350 år senare lider den svenska marinen av sviterna av en lång fred som skulle vara för evigt. Det mentala fredstillståndet har gjort att nya kölar inte sträckts på många år. Någon annan snabb och enkel lösning finns inte, samtidigt som behoven bara blir mer akut för varje år.
Medelåldern på marinens fartyg har passerat 30 år. Den senaste korvetten som togs i bruk av Försvarsmakten är HMS Härnösand. Det skedde 2009, året då Reinfeldt var statsminister, Donald Trump var den där kändisen ingen tog på allvar från filmen Ensam Hemma, iPhone 3 lanserades och de flesta tänkte sig att det inte skulle finnas några hot mot Sverige eftersom värnplikten lades vilande samma år.
Det var en annan tid.
Trots försämringarna i omvärlden sedan dess och vårt sjöfartsberoende har inga nya ytfartyg byggts.
I dag sitter försvarsminister Peter Hultqvist med en ännu mer komplex sjöstrategisk situation än vad Karl XI hade att ta hänsyn till. 90 procent av vår export går till någon del med fartyg, och vår ekonomi är helt exportberoende. Dessutom är vi importberoende av en lång rad viktiga produkter. Vi behöver fria hav och fria handelsflöden för vårt välstånd och vår säkerhet.
Den svenska försvarsdebatten har svårt att ta till sig den strategiska kartan som visar att vi är en ö-nation som delar ö- och ödesgemenskap med Norge och Finland. Vårt beroende av havet handlar också om att det är den vägen som västliga vänners hjälp måste komma ifall krisen eller kriget kommer.
Vi behöver alltså se den större kartbilden för att förstå Sveriges strategiska läge. Den solidariska säkerhetspolitiken, som är grunden för vår säkerhetspolitik (som det står i regeringens totalförsvarsproposition) gör vår strategiska verklighet så mycket större än den var under Kalla kriget. Där säger vi att vi inte ska stå passiva om ett angrepp drabbar ett annat EU-medlemsland eller nordiskt land. Det betyder ett område från grönländska Nuuk i väster till Narva i öster, och omfattar Norra Ishavet så väl som Medelhavet.
Om kartan numera är så mycket större så är den flotta vi har i dag betydligt mindre i numerären än tidigare. Dagens sju korvetter och sju minröjningsfartyg är för lite för att ens klara de närmaste nationella behoven.
I skriften En Marin för Sverige konstaterade Kungliga Örlogsmannasällskapet 2018 att Sverige bara har en tredjedel av ytfartygen som behövs och då pratar vi inte om solidaritet i Medelhavet eller i Arktis, utan om Östersjön och Västkusten. I klartext handlar valet om att prioritera en av uppgifterna som identifierades redan på Karl XI:s tid; skydda sjöfarten, skydda trupptransport eller möta fienden. Det betyder också att Sverige kan tvingas till i praktiken omöjliga val, som till exempel att om den viktiga hamnen i Göteborg ska hållas öppen så töms Östersjön på svenska fartyg.
Marinen utgör tillsammans med flygvapnet den första försvarslinjen och kan agera bortom eget territorium. Dessutom löser marinens fartyg redan i dag uppgifter då vi prövas i en gråzon mellan krig och fred.
Med en snittålder på över 30 år kommer fartyg att börja falla för åldersstrecket under kommande årtionde, någon politisk plan för ersättning och tillväxt saknas. I höstens Försvarsbeslut blev tillskottet minst sagt begränsat.
Dagens fyra ubåtar ska bli fem när en tredje ubåt av Gotlandsklass vidmakthålls. Visbykorvetterna ska få sitt efterlängtade robotluftvärn. Förberedelser för två nya korvetter inleds. En amfibiebataljon etableras i Göteborg.
Det är långt ifrån någon kraftsamling för att åtgärda decennier av underlåtenhet att säkra Sveriges sjöfartsberoende.
Nästa år fyller flottan 500 år och Sverige går till val. Det finns all anledning att redan nu ställa frågorna till riksdagens partier hur Sverige ska säkras till sjöss.
Det tar i genomsnitt tio år att driva processen att få ett nytt fartyg operativt. Tidshorisonterna och konsekvenserna av bristande agerande står i skarp kontrast till politikens flyktiga fokus att fånga väljarnas gunst här och nu.
