Anders Gustafsson: Regeringen drar fel slutsaser av coronakrisen
Coronakrisen avslöjade – än en gång – hur illa det är ställt med svensk beredskap. Man hade kunnat tro att skogsbränderna 2014 och 2018 hade fått en och annan att tänka till, men icke. Munskydd och visir till vård- och omsorgspersonal? Jaså, det kunde ha varit bra att ha i beredskapslagren vi lade ner. Mat till befolkningen? Nämen, det är inga problem – så länge omvärlden håller gränserna öppna och sjöfarten fungerar! Vattenbombningsplan? Det finns ju hur många som helst i Italien!
Under tisdagen bröt försvarsberedningens förhandlingar samman. De fyra borgerliga partierna har krävt utfästelser om att försvaret ska få ytterligare anslagshöjningar 2026 och 2027 för att säkerställa att försvarsberedningens förslag på ett upprustat försvar ska kunna genomföras till 2030. Men dessa krav har försvarsminister Peter Hultqvist (S) inte velat tillmötesgå. En anförd orsak till att han inte vill lova mer pengar är, ironiskt nog, coronakrisen. De ökade kostnaderna för pandemin gör det omöjligt att ge försvaret mer pengar, enligt regeringen (DN den 9 juni).
Samma tongångar har hörts ifrån försvarsutskottets vice ordförande Niklas Karlsson (S) och Helené Björklund, en av våra socialdemokratiska riksdagsledamöter från Blekinge. På BLT:s debattsida skrev de två häromveckan, apropå försvarets ekonomi, att ”Pandemins konsekvenser går i dag inte att överblicka och vi kan inte bortse från detta i planeringen av statsekonomin. Vi måste se verkligheten som den är även i svåra stunder” (BLT den 1 juni).
Av den pågående coronakrisen drar Socialdemokraterna och Peter Hultqvist helt fel slutsatser. För om det är en säker slutsats vi redan nu kan dra av krisen så är det att Sverige måste ta sin beredskap på allvar – och god beredskap kostar. Coronakrisen visar på vikten av att inte ta en springnota utan göra sin hemläxa grundligt.
Redan före coronapandemin var världen satt i gungning. Rysk aggression och upprustning i Europa. Krig och konflikter i Mellanöstern – med medföljande flyktingströmmar till Europa – som aldrig tar slut. En president i Vita huset som undergräver det transatlantiska försvarssamarbetet. En maktpolitisk förskjutning från det transatlantiska väst till det asiatiska öst. Starka spänningar inom Europeiska unionen. Oro och militär konfrontation kring persiska viken. Coronakrisen har därutöver satt solidariteten inom EU i gungning. Vad de ekonomiska konvulsionerna som kommer i krisens kölvatten kommer att innebära för säkerhetspolitiken vet vi inte – men stark ekonomisk tillbakagång brukar leda till politisk och säkerhetspolitisk instabilitet.
Praktiskt taget allt i vår omvärld pekar på vikten av en stark svensk försvarsförmåga. Det är ett stort misslyckande att man inte kunnat enas mellan partierna i försvarsförhandlingarna. Och det är anmärkningsvärt att den kris som pekar på vikten av god beredskap används som förevändning för att inte garantera försvarets tillväxt.
