Rätt glasögon löser inte Karlshamns problem
Det finns en märklig föreställning som fått gehör i den svenska samhällsdebatten. Föreställningen kan sammanfattas såhär: en kommuns eller ett lands välstånd står och faller i hög grad med den mediala bild som sprids av den. Är bilden negativ, betyder det armod och misär, är bilden positiv går man tvärtom en blomstrande framtid till mötes.
Det senaste exemplet på detta ser vi i den insändare i BLT som undertecknades av 18 företagare i Karlshamn och som efterfrågar att man sprider en ”positiv bild av Karlshamn”. Resonemanget utvecklas längre ner i följande ordalag: ”Karlshamn står inför utmaningar precis som andra kommuner gör, det blundar vi inte för. Men ibland handlar det också om vilka glasögon vi som medborgare och företagare väljer att ha på oss. Vi vill bidra och ta ansvar för att sprida den positiva bild av Karlshamn som vår stad faktiskt förtjänar.”
”I Malmö har en stor del av den offentliga diskussionen om stadens sociala problem i stället kretsat kring ”Malmöbilden” och hur denna gynnar eller missgynnar staden.”Carl-Vincent Reimers
Men det är inte bara ett gäng företagare i Karlshamn som fått ett plötsligt intresse för PR och kommunikation. I Malmö har en stor del av den offentliga diskussionen om stadens sociala problem i stället kretsat kring ”Malmöbilden” och hur denna gynnar eller missgynnar staden. En diskussion som fick Sydsvenskans kulturredaktör Rakel Chukri att 2017 beskriva samtalet ”som att vara inne i en postmodern roman”.
Och när USA:s president Trump i ett tal 2017 orerade om ”last night in Sweden” kretsade inte debatten om de samhällsproblem som han syftade på, utan hur det påverkade ”Sverigebilden”. Motkrafter mobiliserades i form av en uppmärksammad fotoutställning på Fotografiska i Stockholm.
Om postmoderna idéer sporrat oss till nyttig reflexion av hur språket formar vår verklighetsuppfattning, har tillämpningen av dessa idéer i politiken ofta resulterat i en övertro på nyspråk och PR, på bekostnad på mer handfast sakkunskap. I dess kölvatten ser vi i kommuner som lägger alltmer resurser på kommunikationsinsatser.
I september 2020 visade Timbros nättidning Smedjan hur vissa att våra största kommuner har hundratals anställda kommunikatörer, ofta med oklara arbetsbeskrivningar. Samtidigt har de traditionella kontaktytorna mellan väljare och lokalpolitiker minskat till följd av medialiseringen av politiken.
Om de aderton näringsidkarna verkligen bryr sig om kommunens framtid är det de sistnämnda kontaktytorna man borde skapa, snarare än att predika fler PR-insatser. En positiv ”bild” av Karlshamn ändrar inte de faktiska problemen, hur mycket man är önskar det.
