Privata krafter gör äldreomsorgen gott
Vi förväntar oss med rätta att de höga skatter vi betalar ska försäkra oss om en hygglig tillvaro på ålderns höst. Färre vill emellertid tänka på de svåra målkonflikter denna förväntan innebär. Välfärdens pengar räcker i dagsläget inte till, och ingen vill stå för notan.
1800-talsekonomen Frederic Bastiat skrev en gång att staten är den stora illusion inom vilka alla tror sig kunna leva på andras bekostnad. Hans världsbild må vara marknadsliberal, men det är svårt att komma ifrån att den säger en hel del om den syn som präglar både väljare och politiker när det kommer till åldrandets kostnader.
Redan nu har drygt 40 procent av alla kommuner brist på äldreboenden (Socialstyrelsen) och enligt Finansdepartementet behövs 560 nya äldreboenden bara de kommande sex åren för att svara mot behovet, vilket Vårdföretagarna påpekade i en artikel i Borås Tidning nyligen. Detta kräver att ett nytt äldreboende färdigställs ungefär var fjärde dag. Och ansvaret vilar primärt på kommuner som tampas med växande underskott inför en kommande lågkonjunktur och en demografisk utveckling mot en mindre andel personer i arbetskraften och allt fler som behöver medel från välfärden. Kostnaden för att driva äldreboenden uppgår till så mycket som 810 000 kronor per år och person.
Utvecklingen är kort sagt inte hållbar, och larmen om äldre som inte får plats på äldreboenden trots att de knappt klarar av de mest basala av vardagssysslor utan hjälp kommer med största sannolikhet bara att bli fler.
För att komma till rätta med problemen måste kommuner släppa ideologiska skygglappar och se näringslivet som en del av lösningen snarare än en del av problemet. När privata företag investerar i äldreboenden är det dessa som står risken för förlust i stället för kommunerna och i förlängningen medborgarna. Företag som länge sysslat med drift av äldreboenden tenderar dessutom att ha kompetens och erfarenhet som kommunerna inte har råd att gå miste om.
“Ska rika knösar få bli ännu rikare på våra äldres bekostnad?” tänker en del kanske nu.
Andra kanske oroar sig över att vinstintresset ska gå ut över kvaliteten. Men inget tyder på att privata aktörer skulle leverera sämre kvalitet inom äldreomsorgen än de kommunala alternativen, enligt en rapport från Socialstyrelsen. Och privata äldreboenden går i konkurs och försvinner när de inte levererar acceptabel kvalitet, till skillnad från de kommunala vars kvalitet ofta inte spelar någon roll för den fortsatta driften. Faktum är att de privata aktörerna till och med har striktare lagkrav att förhålla sig till när det kommer till minimistandarder.
En mer kontroversiell fråga är att privata investeringar i äldrevården kanske inte räcker som lösning på finansieringsproblemet. Kanske kommer det på sikt att bli nödvändigt att tala om att självfinansierade försäkringar blir en naturlig del av såväl äldrevården som välfärden som helhet. I takt med att vi lever längre, tjänar allt mer och ställer högre krav på välfärden kommer sannolikt fler vilja spara i denna typ av försäkringar istället för att förgäves vänta på något man tror politiken har lovat.
