MP och KD: Politikens vilsna slagpåsar

Till ytan är Kristdemokraterna och Miljöpartiet så olika som två partier kan vara. Det ena med rötterna i det frikyrkliga och det borgerliga. Det andra förankrat i gröna vågen och proggmyllan.

Men under den omedelbara ytan finns oväntade likheter.

Båda partierna är relativt lösligt sammansatta av olika grupperingar. Kristdemokraterna slits mellan de internationellt inriktade frikyrkliga, de allmänborgerliga och de konservativa.

Miljöpartiet dras mellan en i grunden röd miljörörelse och surbrödsbakande stadsbor med dåligt samvete. Till dels överlappar de förstås varandra, men inte alltid. Dessa världar visar sig inte alltid vara lätta att överbrygga.

För Miljöpartiet blev bristen på inre kärna uppenbar i samband med att Mehmet Kaplan och Yasri Kahn fick lämna sina poster. Kaplan för samröre med högerextrema i Turkiet, Kahn för att han inte hade velat ta kvinnor i hand.

Vad står egentligen Miljöpartiet för? blev den påföljande frågan. Den är inte besvarad ännu.

Det är inte lätt att vara ett litet parti i en stor koalition. Redan när Miljöpartiet satte sig i regering med Socialdemokraterna varnades det för att partiet skulle malas sönder. Även det är precis samma problematik som i synnerhet Kristdemokraterna ständigt plågades av under åtta år i regering.

Kristdemokraterna kördes brutalt över i frågan om samkönade äktenskap. Göran Hägglund utmanades därefter på sin post av Mats Odell, 2011. I likhet med detta, blev försäljningen av Vattenfalls tyska brunkolsverksamhet en vattendelare i Miljöpartiet - som sedan ett par år av upprorsungar i form av en allvarlig splittring i riksdagsgruppen.

Men alternativet - att kliva ur regeringen - var och är knappast frestande det heller, även om somliga krafter inifrån talar om det, allt högre. ”Ska vi sälja vår själ och böja oss för vad som helst?" är en given fråga i det läget. De fria radikalerna säger nej. Pragmatikerna säger ja.

Men Kristdemokraterna hade det bättre förspänt ändå. KD hade två andra mindre kollegor inom alliansen vilka också åkte på politiskt stryk då och då. Det måste ha varit till tröst i den politiska vardagen. Miljöpartiet står mol allena mot ett parti som inte bara till mandat räknat är nästan fem gånger så stort. Det ligger i Socialdemokraternas DNA att regera och köra över.

Under Göran Hägglunds långa tid som partiledare fick han mer ofta än inte svara på frågan: "Varför har ni så dåliga opinionssiffror?" Ebba Busch Thor har ärvt den frågeställningen. Men nu kan hon åtminstone dela den med Gustav Fridolin. Alltid något.