Anders Gustafsson: Om inte vi firar Sverige – vem ska då göra det?
Vid riksmötet den 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa till Sveriges kung. Där och då blev Sverige självständigt och har varit sedan dess. I år har det passerat 500 hundra år sedan detta historiska ögonblick inträffade.
Betydelsen av detta kan inte nog överskattas. Ett arvkungadöme inrättades som levt vidare in i vår egen tid. Den svenska centralmakten började sin långa tillväxt. Banden till Rom och det katolska Europa kapades sedermera i samband med reformationen.
Men av detta märkesår märks inte mycket av. I Svenska Dagbladet (20 april) beklagar sig Hjalmar Olsson, projektledare för Gustav Vasas intåg i Stockholm 500 år, för det ljumma intresset. ”Strängnäs satsar – det var ju faktiskt där som Gustav valdes till kung 6 juni. Hovet ska ha en eloge för att man uppmärksammar 500-årsjubileet och kombinerar det snyggt med kungens egna 50 år på tronen. Resten är öken, med en eller annan oas.”
Varför är Sverige inte värt att fira?
En rimlig förklaring kan vara att det är det gamla nationalistspöket som skrämmer. Att fira vårt förflutna är något som nazister ägnar sig åt.
Men genom vår ignorans avsäger vi oss tillfället att återberätta vår historia och de som firar blir också de som tillåts definiera vad det svenska är.
”Vi pratar hela tiden om att invandrare ska integreras i det svenska samhället. Men integreras in i vad? Det talar vi sällan om. Vet vi ens själva vad vi avser?”Anders Gustafsson
Det finns mycket svenskt som är värt att fira. Jämställdheten mellan könen. Tilltron till vetenskapen. Ingenjörskonsten. Solidariteten. Entreprenörskapet. Individualismen. Jämlikheten mellan människor. Andra, beroende på politisk inriktning, har säkert annat ”svenskt” att anföra som just de är stolta över.
Det viktiga är dock detta. Det som är svenskt har inte uppstått i ett vakuum utan formats genom unika historiska processer under, för vårt land, specifika förhållanden. Dessa sammanhang utgör tillsammans vår svenska historia. Självklart har impulser kommit utifrån – som lutherdomen, liberalismen och socialismen. Ibland genom böcker, ibland genom människor. Men impulserna har här i Sverige tolkats och anpassats på ett för vårt land unikt sätt. Hur och varför blev det så? är två relevanta frågor.
Demokratin fick sitt slutgiltiga genombrott 1921 – med lika rösträtt för män och kvinnor. Men den svenska demokratins rötter är djupa. Ståndsriksdagen – där även bönderna hade representation – tillkom under 1400-talet. I lutherdomen, som kom med reformationen, finns rötterna till vår starka individualism men också en betoning av läskunnighet som låg till grund för kunskapsnationen Sverige.
Märkesåren ger oss ett utmärkt tillfälle att dels samlas och fira det vi tycker är viktigt i vårt samhälle, dels diskutera det som var och är mindre bra. Gustav Vasa var synnerligen inte något helgon.
Vi pratar hela tiden om att invandrare ska integreras i det svenska samhället. Men integreras in i vad? Det talar vi sällan om. Vet vi ens själva vad vi avser?
Det är sorgligt att Sveriges 500-årsjubileum verkar passera nästan helt obemärkt förbi. Särskilt nu när behovet av att enas är mycket större än på länge. Inget annat land på jorden, inget annat folk, firar Sveriges märkesår. Om inte vi firar vårt land, gör ingen det. Så synd för ett sådant fint land, som Sverige.
