Anders Gustafsson: Nu säger jag, tack för ordet!

I oktober 2016 flyttade jag in i en etta på Hantverkargatan i Karlskrona. Några dagar senare, den 2 november publicerades min första text i BLT. En krönika som handlade om Lyckebyån, som i all oansenlighet rinner ner från mina hemskogar i Småland och med dunder och brak möter Östersjön i Lyckeby.

I ett av Lyckebyåns tillflöden, Bjurbäcken, fångade för övrigt en av mina förebilder, gäddor. Ett nöje bredvid skrivandet som jag delar med smålänningen, liberalen och rabulisten Vilhelm Moberg.

Nu går flyttlasset igen. Denna gång är flyttbilen betydligt större och bland flyttlådor och möbler trängs både barnvagnar och kattburar – och det är dags att säga farväl både till läsarna och Blekinge.

Nu har jag biljetten i fickan och äntligen allting packat och man kan känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början, känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst, för att parafrasera en annan av mina förebilder.

Bara en sak återstår. Den här texten, som på en gång är ett slut och en början.

En gång intervjuades jag av facktidningen Journalisten och fick frågan om vad jag läste eller lyssnade på för att vidga min horisont.

Någon särskild journalist?

Någon utländsk tidskrift, månne?

För mig var svaret självklart: Vanliga människor – för de har rätt mycket klokt att säga.

Det är vid det här laget många läsare som hört av sig, brevledes, telefonledes eller personligen. Några har varit rasande. Någon har till och med varit så arg att hen sagt upp sin prenumerationen – flera gånger. Men de allra flesta har varit konstruktiva, vänliga och inte sällan har de framfört glada tillrop.

Till de mer udda inslagen av läsarkontakter var när jag fick ett brev med en liten frimärkssamling från 1970-talet föreställandes sovjetiska krigsskepp och ubåtar. Sådant händer nog bara i Karlskrona, tänker jag.

Samme läsare tyckte att jag borde skriva om varför det var så tyst om den ryska atomubåten Dmitrij Donskoj som var på väg in i Östersjön på sin väg till St Petersburg. Varför var folk inte förbannade över detta, när de är så förbannade över allt som har med Nato att göra?

Sagt och gjort, varför såg vi inte några högljudda protester på svenska gator och torg mot denna uppenbara maktdemonstration från Rysslands sida, frågade jag i en krönika? Var fanns den, så kallade, fredsrörelsen? Det blev en av mina mest lästa texter i BLT. Vanliga människor har, som sagt, rätt mycket klokt att säga.

Och om du vill ha dina frimärkena i retur, hör av dig, de finns fortfarande kvar någonstans bland alla papper och böcker på mitt kontor på Ronnebygatan.

Det är en förmån få förunnade att få månadslön för att dela med sig av sina tankar, och för det är jag Stiftelsen Barometern tacksam. Men att få skriva i BLT har inte varit den enda förmånen, lika roligt har varit att arbeta med andras texter: Niklas Wiklund, Patrik Oksanen, Kerstin Davidson, Tim Svanberg, Emma Jaenson och Carl-Vincent Reimers, för att nämna några.

Jag har haft en fantastiskt kul tid på BLT. Jag hoppas att det har märkts i spalterna. Men nu säger jag, tack för ordet.