Carl-Vincent Reimers: Nostalgi löser inte Sveriges problem
Det är svårt att inte misströsta och bli nostalgisk när man följer den politiska utvecklingen i Sverige. Gängbrottslighet, ungdomsrån och en utbredd uppfattning om att staten inte lyckas upprätthålla våldsmonopolet skapar genuin oro bland många. Hur ska det gå för Sverige?
Insikten att det finns djupa sprickor i det svenska samhället som kan utmynna i våld blev uppenbart när koranbränningen i Malmö nyligen orsakade upplopp. Inte heller är Blekinge förskonat från en sådan utveckling, vilket vi såg i Ronneby när blåljuspersonal attackerades med stenar och ligister krossade skyltfönster.
Det är problem jag känner igen från min studietid i den franska staden Dijon där vissa stadsdelar stundvis har liknat en krigszon. Exempelvis när 150 tjetjener nyligen drabbade samman med den nordafrikanska befolkningen över en påstådd kidnappning till följd av en drogkonflikt. Från idyll till våldsamt kaos.
Problematiken är djup och kräver att vi koncentrerar statens resurser på att återupprätta det som är grunden för staten i varje civiliserat samhälle: ett statligt våldsmonopol, en rättsskipning som når ut till hela territoriet. Att vi delar problembild med många andra europeiska länder ger oss möjlighet att lära av andra.
Häromdagen träffade moderatledaren Ulf Kristersson den danske för detta justitieministern Søren Pape Poulsen för att lära av Danmarks framgångsrika arbete med att bekämpa gängkriminalitet. Några av förslagen som diskuterades och som Sverige kan lära av är dubblerade straff för gängkriminella, anonyma vittnen och införande av visitationszoner.
Exempel på framgångsrik politik finns också på lokal nivå.
2018 uppmärksammades den belgiska staden Mechelen där den liberale borgmästaren Bart Somers lyckats vända utvecklingen med segregation och kriminalitet. Botemedlet kan sammanfattas som en rad repressiva åtgärder kombinerat med starka sociala insatser på lokal nivå. Bland annat har Somers låtit installera över 200 övervakningskameror, vidtagit åtgärder för att göra etniskt segregerade områden attraktiva för medelklassen samt att aktivt involvera lokala idrottsföreningar i det kommunala integrationsarbetet.
Ett annat exempel som ligger närmare Blekinge är skånska Landskrona där kommunalrådet Torkild Strandberg (L) sedan 2006 lyckats bryta en negativ spiral med utflyttning från stadens centrala delar. Kommunens samverkan med privata fastighetsvärdar för att öka tryggheten har i år hyllats av forskare vid Kungliga tekniska högskolan.
Det är goda exemplen - i Sydsverige, i Danmark och på kontinenten - som är anledningen till att jag fortsätter att vara hoppfull för Sverige. Det är också min övertygelse att framtidstron är ett av liberalismens främsta kännetecken. Utan den återstår bara nostalgi och bitterljuva minnen. Något som är frestande att falla tillbaka på men föga konstruktivt för att lösa dagens samhällsproblem.
