Anders Gustafsson: Nej, inte den mångfalden för bövelen!

Samma öde hade tidigare drabbat den som talade om vikten av svenska språket för god integration.

Och historien upprepar sig gärna, som Karl Marx påpekade. Först som tragedi, sedan som fars.

Den som i dag vågar yppa den minsta kritik mot klimatpolitiken – blir stämplad som klimatförnekare trots att en försvinnande liten grupp ifrågasätter den globala uppvärmningen och att den orsakas av människans koldioxidutsläpp.

Syftet med dessa stämplar är detsamma, att vissa åsikter ska straffas ut från offentligheten på ett ohederligt sätt. Förlorare blir debatten.

Lustigt nog är de som håller i ordbilan ofta desamma som i andra sammanhang hyllar just mångfald.

Gärna mångfald. Men inte just mångfald av åsikter!

Allra värst råkar de ut som tillhör ”rätt” underrepresenterade eller utsatta grupp men som råkar ha handikappet att de, från vänsters sätt att se det, har ”fel” åsikter.

När Hanif Bali, som en gång i tiden kom till Sverige som ensamkommande, härom månaden rekryterades till Expressen som krönikör protesterades det högljutt. Indignationen visste inga gränser.

Bali är dock van vid att möta protester. Och inte bara för det han säger, utan också för den han är. Redan för snart tio år sedan, 2014, menade Miljöpartiets Mikael Trolin att Bali ”uppvisar ett sådant beteende” som en ”husneger” (SVT opinion den 7 augusti 2014).

Ska man nu tro sociala medier så är folk nu i begrepp att säga upp sina prenumerationer på Dagens Nyheter. Orsak?

Jo, nyligen meddelade DN att Alice Teodorescu Måwe – både kvinna och invandrare – blir ny (krönikör) kolumnist på tidningens ledarsida.

Liksom Hanif Bali är dock Alice Teodorescu Måwe van. Van vid kritik, och kritik riktad mot hennes person. När hon 2015 blev politisk redaktör på Göteborgs-Posten tecknade P3 hennes porträtt på ett föga smickrande sätt. I satirprogrammet ”Veckans boss” fnissades det åt att hon överkompenserade för att inte vara svensk – som Lasermannen John Ausonius (P3 den 6 mars 2015).

Samma tillmälen om ”husneger”, ”husblatte” och ”alibi” har förresten även använts om liberalerna Jasenko Selimovic, Mauricio Rojas och Sakine Madon.

Gärna mångfald – men bara om mångfalden representerar rätt åsikter.

Och vita kränkta män, som så många i media uppger sig ha fått nog av, syftar givetvis aldrig på Jan Guillou, Björn Wiman, Sven-Eric Liedman, Alex Schulman, Göran Greider, Ulf Bjereld eller Johan Croneman. Är man vänster har man frikort – även som vit man.

Mångfald är ett hyllat begrepp, ofta utan närmare eftertanke. Att lyfta fram personer enbart på grund av egenskaper individen inte kan påverka är lika fel som att välja bort på samma premisser.

Men mångfald i meningen att goda argument, oavsett varifrån de kommer, får komma fram är något genuint bra och som Sverige skulle behöva mer av.