Mattias Svensson: När mänskligheten är som bäst

Världens medier har hårdbevakat händelseutvecklingen och därmed involverat stora delar av världen i pojkarnas öde; från försvinnandet, via upptäckten att de var levande och instängda i grottan till den avancerade räddningsoperationen.

Det talas redan om att göra en film. Så många ingredienser gör berättelsen oemotståndlig – grottan, att den blev en dödsfälla, sökandet, att de utsatta var barn – fler föräldrar än jag blev nog lite fuktiga i ögonvrån när beskedet kom om att pojkarna kunnat räddas. Livet är skört, de som är unga har så mycket framför sig att uppleva.

Visst har händelsen fått alldeles för stora proportioner, och skymt annat.

Ja, det drunknar fler barn i Medelhavet i försök att ta sig till Europa än som räddades i grottan, alltmedan EU-länder blir alltmer kritiska mot livräddande insatser. Dödligheten denna sommar ser ut att bli lika hög som förra året, trots betydligt färre migranter.

Ja, det dör omkring 25 000 barn varje dag i världen, många av undernäring eller sjukdomar som enkelt kan botas i rikare länder.

Ja, Thailand styrs sedan 2014 av en militärjunta, har återintroducerat dödsstraffet och kränker mänskliga rättigheter i nedslag på opposition och protester.

Ja, i Sverige har vi under samma dagar sett nya, sannolikt gängrelaterade, skjutningar – en brottskategori som ökat under flera år.

Sådana permanenta katastrofer vänder vi gärna ryggen, fast vi borde hedra de hjältar som orkar jobba också mot dem.

Men tillfälliga och avgränsade katastrofer tenderar att ta fram många av mänsklighetens bästa sidor. Räddningsaktionen kunde ske tack vare avancerad teknik, internationell assistans och thailändska marinsoldaters extrema prestationer. Stridande fraktioner i Thailand har liksom människor i en alltmer polariserad omvärld enats i en gemensam förhoppning. Vi har fått en demonstration av vad mänskligheten är kapabel till i mötet med stora faror.