Patrik Oksanen: Magdalena Andersson, stå inte kvar på perrongen när Finland kliver på Natotåget

”Det är som att vi alla sitter på ett tåg. Vi vet vart vi ska och hur vägen dit går, men vem som egentligen kör tåget är oklart.” Det är en målande beskrivning av den finländska processen som jag fick av en politiker när jag i dagarna besökte Helsingfors.

Bilden där är samlad. Det spelar ingen roll om det är en minister eller oppositionspolitiker man pratar med. Budskapet från tjänstemän, forskare och journalister är både enstämmigt och samstämmigt: Finland är på väg in i Nato, med eller utan Sverige. Och det riktigt snart.

För att begripa det som sker måste man förstå landets historia och geografi. Finländsk Rysslandspolitik präglas av en lång erfarenhet av att leva med sin östliga granne som man har en 130 mil lång gräns gentemot. I perioder av liberalisering och töväder har Finland försökt att flytta sig västerut, när det blåst kallt från öst har man försökt att härda ut. Ibland har finnarna behövt slåss.

I Finland där blågula flaggor, till stöd för Ukraina, syns överallt är det förnyade ryska angreppet den 24 februari ett brutalt återupplivande av smärtsamma minnen av det egna vinterkriget för drygt 80 år sedan. Putins imperieönskan kom först som krav, sedan som ett brutalt överfall mot en mindre granne som inte utgjorde något hot mot Ryssland.

Då som nu trodde Kremls på en snabb seger, och då som nu underskattades motståndskraften och livsviljan hos det mindre folket. Då som nu fick den angripne världens sympati och stöd med pengar, vapen och förnödenheter. Då som nu fick den attackerade slåss ensam.

Just det här att vara ensam i en existentiell prövning där utplåning hotar är centralt. Och det träffar den finländska debatten rakt i hjärtat.

Finlands Rysslandspolitik kan beskrivas traditionellt som att man sköter sin relation med grannen genom många möten och samtal. Man har ordning i gränsförbindelserna, provocerar inte i onödan, men man har samtidigt en knuten näven i byxfickan för att kunna avskräcka.

Till detta lade Finland på 1990-talet sin så kallade Natooption, ett uttalande om att Finland förbehåller sig rätten att gå med i Nato om säkerhetsläget skulle försämras. Det var tänkt som en björnskrämma, något man kan rassla med i skogen för att hålla björnen borta i tron att björnen agerade med samma rationalitet som en själv.

Insikten om att man var vid vägs ände med denna hållning började sprida sig i Finland när Ryssland den 17 december förra året lade fram sina krav på USA, Nato och resten av västvärlden. Kraven innebär i praktiken att Sverige och Finland skulle införlivas i en rysk inflytelsesfär. Samt – för att använda svenske överbefälhavaren Micael Bydéns ord – rasera förutsättningarna för den förda försvarspolitiken.

Finlands president Sauli Niinistö reagerade i sitt nyårstal genom att tala klartext kring hotet:

”De ukaser som Ryssland framförde för Förenta staterna och Nato i december gäller Europa. De står i strid med den europeiska säkerhetsordningen. Intressesfärer hör inte till 2020-talet. Suverän jämlikhet mellan alla stater är en grundläggande princip som alla bör respektera. I sista hand är besinning, ansvarstagande och dialog de enda vägarna framåt. Det är inte möjligt att bygga en hållbar framtid genom att hota med vapenmakt eller annat våld.”

När Kreml den 24 februari visade att ”besinning, ansvarstagande och dialog” inte var av intresse blev det den sista knuffen för Finland. Inbitna företrädare för en lågmäld balanslinje var chockade och skakade i grunden. Livslånga politiska investeringar grusades i ett ögonblick. Därefter har den finländska Natoprocessen fortsatt i hög takt, trots att president Sauli Niinistö och statsminister Sanna Marin officiellt har legat lågt med sina egna åsikter. Det har varit ett briljant politiskt ledarskap och skapat bilden av att ingen styr och att alla gör det gemensamt. Processen gör att medlemskapet kommer att vara så väl förankrat att det är svårt att bygga konspirationsteorier i efterhand.

I slutändan kommer den finländska Nato-ansökan att lämnas in med ett mycket brett politiskt stöd. De flesta förväntar sig att åtminstone 75 procent av de 200 finländska riksdagsledamöterna kommer att rösta för. Inget parti kommer att ha en enhetlig nej-linje, utan i stället låta ledamöterna rösta efter eget huvud och samvete.

På skärtorsdagen överlämnar den finländska regeringen sin genomgång av läget till riksdagen. Därefter kommer parlamentet att behandla frågan i utskott och kammaren under ett par veckor. Ett beslut väntas fattas redan under första delen av maj, och ett förhandsbesked kan komma redan i april. Under ansökningstiden kommer Nato eller enskilda medlemsländer att lämna säkerhetsgarantier till Finland.

Helsingfors gör sig redo att skriva historia. I Sverige väntar vi på en socialdemokratisk vändning för att snabbt spurta ikapp Finland, för det är svårt att tro att statsminister Magdalena Andersson vill gå in i en valrörelse med en enda fråga på agendan: varför valde socialdemokratin att inte följa med det grannland vi har närmast försvarssamarbete med in i Nato?

Ju snabbare plåstret rycks av, desto bättre. Därför ska ni lyssna extra noga hur statsministern uttrycker sig i Natofrågan i dag när 250 socialdemokrater i Blekinge samlar sig till distriktskongress på Ronneby Convention Center för att dra igång valrörelsen.

Patrik Oksanen är fristående kolumnist på ledarsidan, senior fellow på tankesmedjan Fri värld samt ledamot i Kungliga Krigsvetenskapsakademien.

Artikeln bygger på bakgrundssamtal med ett tjugotal personer, däribland ministrar, riksdagsledamöter, tjänstemän, diplomater, forskare och journalister i slutet av förra veckan i Helsingfors.