Patrik Oksanen: Macron lät sig smickras rakt in i det kinesiska kommunistpartiets fälla

Att det är just Macron är ingen tillfällighet. Den franske presidenten berättade den 8 februari 2022 att Putin sagt till honom att Ryssland inte skulle trappa upp gentemot Ukraina. Det var bara 16 dagar före Rysslands fullskaliga förnyade angrepp.

Macrons uttalande blottlägger skiljelinjen i EU mellan dem som fortfarande tror att det går att locka, pocka och lita på en makthungrig diktator, och dem som inte tror det. Franska presidenters fallenhet för bromance med ryska och kinesiska ledare gör det inte är långsökt att citera en rad ur Antony Weldons bok ”The Court and Character of King James” från 1651, som i fri svensk översättning lyder: ”Lura mig en gång, skäms på dig! Lura mig två gånger, då är det jag som ska skämmas.”

Men Macron visar ingen ånger eller skam över att ha pratat om att det är viktigt att EU inte går in USA:s ledband och inte blir indraget i en ”amerikansk agenda och Kinas överreaktioner”. Med på Macrons resa var franska företagsledare och den var samordnad med EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyens besök. Men där Macron fick röda mattan fick von der Leyen ett mer modest mottagande. Macron lät sig smickras rakt in i det kinesiska kommunistpartiets fälla för att skapa splittring av väst.

Frågan det ytterst handlar om är ifall en demokrati ska få utplånas med vapenmakt av en större imperialistisk diktatur. Här är Ukrainas och Taiwans öden sammanlänkande för hur framtiden kommer att te sig. För att Ukraina ska klara sig i kriget mot Ryssland behövs västlig sammanhållning och stöd. Om Taiwan ska undvika ett kinesiskt angrepp behöver det vara trovärdigt att det finns röda linjer som Kina inte vill gå över.

Eller som Polens premiärminister Morawiecki uttryckte det på ett USA-besök i veckan: ”Om Ukraina förlorar kan Kina attackera Taiwan dagen därpå. Ukraina måste stödjas om vi vill att Taiwan ska fortsätta att vara fritt.”

Taiwan är strategiskt viktigt, inte bara som en demokrati som visar att ett annat Kina är möjligt (vilket skrämmer Kinas kommunistparti), utan också för att 50 procent av världsekonomin och 70 procent av halvledarexporten passerar området.

Eftersom förlorarna i Kinas inbördeskrig drog sig tillbaka till Taiwan efter Maos seger gör Kina anspråk på ön. Detta trots att Taiwan aldrig varit en del av folkrepubliken Kina. Ön annekterades 1683 av Kina, men avträddes till Japan 1895. När Japan kapitulerade 1945 bestämde segrarmakterna att Taiwan tillföll republiken Kina. 1949 flydde republiken Kinas regering till Taiwan, på fastlandet bildades den kommunistiska Folkrepubliken.

Taiwan kom att demokratiseras under 1980-talet och har i dag avancerat till en av de mest utvecklade demokratierna. I göteborgska V-Dem institutets index hamnar Taiwan på trettionde plats, före EU-medlemmar som Österrike, Kroatien, Malta, Cypern, Bulgarien, Grekland och Rumänien. För att inte tala om Ungern som på plats 94 inte ens längre räknas som en demokrati (Sverige är på andra plats).

Men genom sin historia har Taiwan inte ens fått observatörsstatus i världshälsoorganisationen WHO eftersom Folkrepubliken Kina menar att det är Peking som representerar Taipei. Direkt efter att Macron lämnat Kina inleddes Folkets befrielsearmé aggressiva övningar mot Taiwan. Kommunistpartiets medier fylldes av kommentatorer som talade i termer om att skära bort en cancersvulst och andra avhumaniserande liknelser.

Macrons utspel kommer också i ett känsligt läge. Världen håller andan över striderna i ukrainska Bakhmut och hur det ska gå med den motoffensiven.

Ungern och Turkiet stoppar svenskt Natomedlemskap, men träffar samtidigt ekonomiska uppgörelser med Ryssland.

USA går mot valår där framför allt opinionen i det republikanska partiet växer mot stödet till Ukraina. Macrons utspel spär på stämningarna.

Samtidigt har Xi Jinping tillskansat sig allt mer diktatorisk makt i det allt mer diktatoriska kommunistpartiet – gränserna mellan partiet, staten och företagen suddas ut. Kinas ambitioner slutar inte med Taiwan, det är en kinesisk världsordning som hägrar för Xi Jinping.

Att Frankrikes president i det läget, återigen, visar sig ha dålig fingertoppskänsla och alldeles för mycket av det franska gaullistiska strategiska solospelandet är minst sagt inte bra för EU:s trovärdighet som strategisk aktör.

Macrons tankegångar finner stöd i länder som Spanien, men väcker starka reaktioner i stora delar av östra Europa, Baltikum och Norden. Tysklands utrikesminister Annalena Baerbock, som åkte till Kina under torsdagen, har försökt släta över Macrons uttalande genom att på plats säga att EU kan inte vara likgiltig inför spänningarna. Hon betonade betydelsen av partnerskap med delade värderingar, som det med USA, när ”vi har våra egna säkerhetshot” som med Ryssland.

Baerbock varnade också för att vissa tyska företag har ett skadligt beroende av Kina. Och finns det någon positiv aspekt av veckan så sätter det fingret på behovet av att EU skaffar sig en realistisk Kinastrategi. Den bör vara baserad på att minska riskfyllda beroenden och på värderingar som sammanfaller att bevara fred och skydda demokratier mot angrepp. Här kan det svenska ordförandeskapet driva frågan framåt.

Patrik Oksanen är fristående kolumnist på ledarsidan, senior fellow på tankesmedjan Fri värld samt ledamot i Kungliga Krigsvetenskapsakademien.