Livet leder till döden oavsett om vi äter kött
I DN Debatt (DN 14 mars) skriver Nordiska ministerrådet, som är de nordiska ländernas organ för samarbete, att det krävs politiska styrmedel för att förändra våra matvanor. Karen Ellemann som är rådets generalsekreterare menar att det exempelvis kan röra sig om skatt på kött, socker och subventioner på grönsaker och att “offentliga måltiderna behöver styras för att bättre främja hållbara och hälsosamma alternativ”.
Vidare får vi lära oss att “Livsmedelskonsumtion är en av de ledande orsakerna till ohälsa och sjukdom.”
Förvisso är det helt riktigt: livsmedelskonsumtionen kan döda dig. Men det står också relativt klart att du dör om du inte konsumerar livsmedel.
Men samtidigt blir vi allt fetare. Det är ett stort problem, både ur ett individperspektiv och ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Sjukvården belastas, människor sjukskrivs och skattepengar rinner iväg, utöver alla personliga hälsoproblem. Enligt Världshälsoorganisationen lever en miljard människor med fetma och i Sverige beräknas 51 procent av alla vara överviktiga eller feta.
Men snarare än att skylla fetma- och ohälsoepidemin på en viss typ av livsmedelskonsumtion borde fokus ligga på att folk äter för mycket av sådant de inte borde äta. Fetmaekvationen är relativt enkel: stoppar du i dig mer än du gör av med kommer du att gå upp i vikt. Man går inte magiskt upp i vikt av att äta färre kalorier än dagsbehovet, även om det ibland låter så.
Och visst är det rimligt att tala om samhällskostnaderna av en ohälsosam befolkning. Men kostnaderna i livskvalitet av att inte få vara lite ohälsosam då? Att inte få dricka vin, röka en cigarett, äta lösgodis eller äta entrecote med bearnaisesås och pommes frites?
”Så varför inte sänka skatterna på kött och socker för att vi ska kunna äta mer trevlig mat och bli lyckligare i stället?”
En person som har gjort sitt hela sitt liv till ett hälsoexperiment är techmiljardären Bryan Johnson. Varje år investerar han 21 miljoner kronor på sig själv för att bli biologiskt yngre. Hans liv är minutiöst beräknat för att få i sig exakt antal kalorier av rätt typ av mat. Varje sömnminut mäts och registreras. Han gör blodtransfusioner för att “reparera” cellskador och han har fått stamcellsbehandling under fyra års tid.
Och även om han må vara ett praktexempel på goda och hälsosamma vanor (nåja): är det värt det? Han kan fortfarande bli påkörd av en bil när han är 55. Och även om han lever tills han är hundra, har livet varit värt att leva?
För vet ni vad? Livet leder till döden. Och livet blir jättetråkigt om man inte får äta trevliga och (o)nyttiga saker. Vissa av oss kommer också att dö själsligt om ett gäng byråkrater tillåts bestämma vad vi får stoppa i munnen. Så varför inte sänka skatterna på kött och socker för att vi ska kunna äta mer trevlig mat och bli lyckligare i stället?
Men vi kanske bara ska vara tacksamma så länge vi får bestämma själva vad vi får äta.
