Liberala blåklintar i mörkblått hav
Den opinionsundersökning som DN/Ipsos publicerade nyligen, där Liberalerna landade på 4 procent – om än avrundat uppåt – var precis vad partiledaren Nyamko Sabuni behövde inför landsmötet, som inleds i Linköping på fredagen.
Vägvalet som partiet gjorde i mars, där man på ett partiråd fattade beslut om att förorda en borgerlig regering efter nästa val, har varit ifrågasatt inte minst eftersom L fortsatt haft mycket svaga siffror i opinionen. Partiet är inte över spärren ännu, men det ökade stödet är ett litet kvitto på att det finns väljare som stödjer beslutet och som ser värdet av ett liberalt parti till höger om blockgränsen.
Rapporteringen från landsmötet kommer också till stor del att handla om vägvalet. Även om det var en förhållandevis solid majoritet för Sabunis linje i mars, och förväntas vara det även på landsmötet, finns ett hårdnackat motstånd mot att stödja eller ingå i en regering som samtidigt tar stöd av Sverigedemokraterna.
Det är i sig inte märkligt. Som Nyamko Sabuni själv uttryckte det när hon intervjuades i SVT:s 30 minuter nyligen (3/11) är SD ett nationalistiskt, konservativt parti där många medlemmar bär på rasistiskt tankegods. På många sätt är SD en motpol till L.
”I en europeisk kontext är de skandinaviska länderna speciella i bemärkelsen att det främst varit liberala partier som stått i opposition till det socialistiska alternativet, snarare än kristdemokratiska.”Joakim Broman
Men försöken att isolera Sverigedemokraterna, genom decemberöverenskommelsen och januariavtalet, har misslyckats. Utöver att SD växte av isoleringen har de dessutom använt de parlamentariska realiteterna till att både obstruera och få direkt inflytande över politiken. Därmed kvarstår bara två alternativ för ett parti som L. Antingen att samarbeta i mer direkt mening med vänsterblocket, så som Centerpartiet valt att göra – och lära sig leva med att Vänsterpartiet kommer att utöva sitt inflytande där. Eller att utöva ett liberalt inflytande på högerblocket.
Liberaler kan spela viktiga roller i båda sammanhangen, men det finns ett par starka argument för att göra det Sabuni försöker göra. Dels kan man se till att en borgerlig regering inte kliver över några principiellt viktiga gränser, exempelvis på migrationsområdet eller i åtgärder mot den växande gängbrottsligheten.
Dels kan man utnyttja den värdegemenskap som finns med Moderaterna, exempelvis i fråga om arbetslinjen. Som Timbros vd och moderaten Benjamin Dousa sade i en intervju inför M-stämman (SvD 22/10), kan L påverka tyngdpunkten i den ekonomiska politiken och tippa vågen i mer liberal riktning. Det gäller förresten inte bara det ekonomiska.
I en europeisk kontext är de skandinaviska länderna speciella i bemärkelsen att det främst varit liberala partier som stått i opposition till det socialistiska alternativet, snarare än kristdemokratiska. Om liberaler går till vänster blir motpolen av följd konservativ.
Nyamko Sabuni har därmed hittat ett syfte för sitt parti, efter att Jan Björklund slarvat bort det. Om hon kan ena den splittrade medlemskåren kring linjen, och om strategin att vara en liberal blåklint på ett mörkblått hav faktiskt lockar tillräckligt med väljare, återstår att se.
