Carolin Dahlman: Låt inte Jante få stoppa henne
På tisdagskvällen sa Nyamko Sabuni i Aktuellt att hon är bäst lämpad för att bli partiledare för Liberalerna, samt att hon inte litar på att de andra kan leda partiet till framgångar (28/5).
Oj! Va? Jag hickade till. Får man säga så? ”Så onödigt drygt av Sabuni”, tänkte jag.
Men så rannsakade jag min första instinktsreaktion och skämdes.
Jag vill inte kritisera den som är självsäker. Jag vill inte trycka ner den som försöker sticka ut. Jag vill tvärtom att ännu fler ska göra v-tecken och känna stolthet över sin förmåga. Sunda klassresor inleds ju med en inre tillit till att man är bra, man duger i varje fall gott – och nog måste alla som söker ett arbete argumentera för varför just de är bättre än andra? Social rörlighet börjar inifrån varje enskild, och en liberal som omfamnar den tanken passar fint för Liberalerna. Faktiskt alldeles utmärkt.
För där vänstern ofta ser oss som offer i behov av bidrag och politiskt stöd, uppmärksammar högern människors kraft, att vi kan bli vårt allra bästa jag om vi möts av en kombination av möjligheter och krav. Skillnaden är enorm. De passiviserar så att människor stannar i växten. Vi uppmanar till aktivitet och ser hur maskrosor blommar upp genom asfalten, hur frön blir till blommor.
Vänstern tycker synd om folk och finner yttre skäl till att någon inte lyckas. De fokuserar på att diskriminering, klass, kön och utanförskap hindrar stackares väg mot stjärnorna. Vi säger i stället att livet kan vara tufft men ingenting är omöjligt om du tror att du kan och krokar arm med andra med god energi. Fake it til you make it. Dröm. Kämpa. Lyckas.
Sverige är ett fantastiskt land med skattefinansierad utbildning, bibliotek, fritidsgårdar, sjukvård och stöd, så om du bara tar fram din Jippi och struntar i Jante kan du komma längre än du tror.
Om det ändå skulle gå åt pipan ibland finns vi andra där med en hjälpande hand, men du ska prova själv först.
Så tänker Sabuni som ”gillar den amerikanska stilen där allt är möjligt; sikta mot stjärnorna så kanske man når trädtopparna” (Skavlan 2013).
Eftersom samtliga tre kandidater är vaga kring vad de tänker driva för politik om de får ta över Liberalerna är det svårt att idag avgöra vem som blir bäst, men i dagsläget skulle jag föredra den som har vinnarskalle.
Erik Ullenhag och Johan Pehrson beskrevs som ”blygare i sina motiveringar till varför de ska ta över partiledarposten”, vilket låter ödmjukt och snällt. Men jag hoppas verkligen att det inte ger dem fördelar. För inte gynnar väl liberaler dem som inte skryter? Inte väljer man den som inte tar plats? Inte sjutton har man blivit jantepoliser?
