Carl-Vincent Reimers: Lars Vilks, en yttrandefrihetshjälte
Konstnären Lars Vilks tragiska död i söndagens bilolycka har sänt en chockvåg som sträcker sig långt utanför Sveriges gränser. Förutom stora nordiska medier skriver en rad europeiska tidningar om händelsen, däribland brittiska The Guardian, tyska Süddeutsche Zeitung, franska Le Monde, italienska La Republicca och belgiska De Standaard.
Enligt polisen tyder ingenting på ”yttre påverkan” i olyckan, där även två poliser som var hans livvakter omkom. Givet alla de hot som Vilks fick utstå är det inte konstigt att den frågan ändå ställs.
Vilks hade många strängar på sin lyra, men kommer sannolikt för eftervärlden mest att minnas för sina provokativa teckningar av islams profet Muhammed som rondellhund. 2007 publicerade Nerikes Allehandas ledarsida en av Vilks teckningar vilket ledde till ramaskri bland världens muslimska länder. Både tidningens chefredaktör Ulf Johansson och Vilks fick dödshot riktade mot sig.
Under åren genomfördes flera islamistiska mordförsök eller våldsamma attacker mot Vilks. Under en föreläsning vid Uppsala universitet utbröt tumult. Där hade Vilks visat en konstnärlig film av homosexuella män i sexuella positioner som bar Muhammeds ansiktsmask. Vilks klarade sig dock med krossade glasögon. Mest allvarligt var terrordådet mot kulturhuset Krudttønden i Köpenhamn 2015 där två personer sköts till döds, och där Vilks förmodas ha varit en av måltavlorna.
För undertecknad blev hoten mot Vilks högst konkreta när en god vän och ordförande för Utrikespolitiska föreningen vid Karlstads universitet fick polisbeskydd till följd en föreläsning med Vilks 2015.
Även lokalt i Blekinge skapade Vilks provokationer motstånd. Efter publiceringen av Muhammedkarikatyrerna i Nerikes Allehanda 2007 samlades 250 muslimer, varav de flesta utländska studenter vid BTH, på Stortorget i Karlskrona till en demonstration. I en kommentar till BLT tog arrangören avstånd från all form av våld mot Vilks, men krävde samtidigt ett förbud mot Muhammedkarikatyrer genom skärpta pressetiska regler för press, radio och tv (BLT, 2/10-07).
När yttrandefriheten kolliderade med vördnad för profeten skulle det förra ge vika, enligt demonstranterna.
”Vördnad för en religiös figur är något man själv kan välja att visa, men det är aldrig något som får diktera gränser för yttrandefriheten.”Carl-Vincent Reimers
I dag, när de flesta stora tidningar skriver långa hyllningstexter till Vilks gärning för yttrandefriheten, tåls det att påminna om att denna hållning då delades av en betydande del av samma medie- och kulturelit.
2010, under det kanske värsta året för Vilks med en serie genomförda mordförsök, var också året då motståndet mot honom var som störst. Den i public service ofta anlitade retorikexperten Elaine Eksvärd (då Bergqvist) skrev: ”i medierna beskrivs han som en martyr för yttrandefriheten, men i verkligheten är han en martyr för Sverigedemokraterna” (Newsmill, 5/15-10).
Ordförande för kristna socialdemokrater Lars Weiderud stämde in i klagosången mot Vilks och frågade sig: ”Vad vill han uppnå med att hela tiden höja tonläget och söka provocera muslimer?” (Newsmill 12/5-10) och kulturelitens egen fanbärare Jan Guillou dundrade i Aftonbladet på mot Vilks islam-provokationer som han sammanfattade som ”ett fegt projekt” (AB, 23/5-10). Vissa gick så långt som journalisten och författaren Täppas Fogelberg som helt enkelt konstaterade att Vilks, som för sin konst skulle få leva livet ut med permanent polisbeskydd, ”får skylla sig själv” (SVT, 5/10-12).
Sådana var reaktionerna från pressfrihetens predikstolar när mordförsöken mot Vilks avlöste varandra.
Det finns inget annat att känna i dag för detta än skam. Skam för att en betydande del av Sveriges tyckarelit krökte rygg för islamisterna när stödet för yttrandefriheten behövdes som mest. Skam för att de som ser sig till arvtagarna till upplysningens ideal plötsligt övergav dessa när religionskritiken och häcklandet av vidskeplighet vändes mot andra än evangelikala dogmatiker. Men också sorg över att vi nu förlorat en av yttrandefrihetens allra mest ihärdiga försvarare.
Det bästa vi kan göra är att minnas Vilks och stödja de som verkar i hans anda. Islam har inget frikort från att granskas, kritiseras eller häcklas. Där får islamisterna aldrig vinna. Vördnad för en religiös figur är något man själv kan välja att visa, men det är aldrig något som får diktera gränser för yttrandefriheten.
En staty av Lars Vilks är det minsta vi kan skänka honom för att påminna kommande generationer om att yttrandefriheten aldrig kan tas för given.
