Kulturvänsterns mörkermän
Ukrainas president, Volodymyr Zelenskyj, mottogs i veckan i Bryssel av EU-ländernas politiska ledare. Stödet var enhälligt, samtliga visade tydligt sina sympatier. Ja, tyvärr med Ungerns Victor Orban som undantag. Ungern backade dock, efter kompromisser om det egna EU-stödet, från sitt veto mot EU:s budgetstöd till Ukraina.
Zelenskyj höll i veckan också ett bländande tal inför brittiska parlamentsledamöter och tackade för att han för ett par år sedan vid motsvarande besök serverades utmärkt engelskt te. Nu överlämnade han en stridspilotshjälm och tackade på förhand för stridsflygplanen från Storbritannien. ”Vi har frihet, ge oss vingar att försvara den” löd inskriptionen på hjälmen. Roande och ytterst allvarligt på en och samma gång, vilket gick hem hos de brittiska politikerna. Storbritannien brottas med interna stora svårigheter men är det europeiska land, med stora militära resurser, som tydligast har visat solidaritet med Ukraina.
Om det blir några stridsflygplan till försvar mot de ständigt pågående ryska attackerna återstår att se. Polackerna och britterna verkar som vanligt närmast att hjälpa till. Sverige vill inte skicka Gripen-plan. Det är uppenbart att sådan hjälp inte är helt lätt att hantera, det är inte bara att skicka ett plan och sedan flyger de. Men trögheten har också ett pris. Det är detta Ukraina betalar för att landet inte släpptes in i Nato i tid.
Debatten om Europas agerande i förhållande till det brutala angreppskriget kommer med stor sannolikhet i historiens ljus allt mer att handla om varför Europa inte gjorde mer i tid. Men förhoppningsvis också om att kampen mot ondskan faktiskt förde samman Europa när det var på väg att spricka.
Samma vecka, i New York, fick den politiska imbecillen Roger Waters, inbjuden av Ryssland, möjlighet att tala inför FN:s generalförsamling. Den gamle Pink Floyd-artisten befinner sig på den svarta sidan av både månen och politiken. Den ukrainske FN-ambassadören tvingades lyssna till hur Waters förmedlade budskapet att kriget var framprovocerat. Waters är tyvärr inte ensam inom kulturelit och bland vänsterintellektuella om att ha en så vriden syn på världen.
Kommunistiska Proletären slog i en ledare på invasionsdagen fast: ”Nu är det upp till oss att intensifiera kampen för freden – genom att vända oss emot alla krigshetsare på båda sidor och hela det ekonomiska system som är grunden till krigen.” I samma text förklarades att även om det är dumt av Ryssland att bomba grannlandet fanns det grunder för Putins ord om avnazifiering. Ett typiskt kommunistiskt kålsuperi. Den typen av argumentation är tyvärr inte begränsad till kommunistiska tidningar.
Till skillnad från Proletären har dock Kreml-kasperdockor som Roger Waters en mycket omfattande publik, världen över. Och Waters är noga med att han inte vill ha med fans att göra som gillar Pink Floyd men inte hans politik (Rolling Stone). Det är samma myter som sprids i detta vänsterpolitiska träsk som i nazist- och extremnationalistkretsar. De politiska allianser som i USA och i Europa förmedlar budskapet om provokation är förbluffande, och de ska tas på allvar. Det finns både villiga budbärare och mottagare till budskapen som kläs i ord om fred.
David Gilmour, den andre giganten i Pink Floyd, är dock ytterst skarpt avståndstagande till sin gamle parhäst. Man får hoppas att Gilmour står näst på tur att tala inför FN:s generalförsamling och förklara för Rysslands allierade vad skillnaden är mellan att människor river diktaturers murar och att människor bombas av diktaturer.
