Kampen för frihet är nu vår allas
Dådet i Bryssel, där Abdesalem Lassoued sköt ihjäl två svenskar och skadade en allvarligt inför fotbollsmatchen mot Belgien, kan inte enbart avfärdas som en galnings verk. Det är en del av ett underblåst islamistiskt hat riktat mot Sverige och svenskar.
Ord om deltagande och sorg från politiker ger föga tröst. De kanske måste sägas, men det är inte politikens eller politikerns uppdrag att försöka vara någon slags terapeut. Politikers uppdrag är att svara på frågor hur hotet ska bemötas, vad som ska skyddas och hur.
Om det inte har varit uppenbart förut – vilket det borde vara efter de terrordåd som har genomförts i Sverige och närliggande länder – så är det islamistiska terrorhotet inte enbart riktat mot enskilda personer, på det vis som vi känner från Lars Vilks eller Salman Rushdie. I Bryssel räckte det med att bära blågult för att utgöra en måltavla.
Svenskar på väg utomlands kommer under den närmaste tiden alldeles säkert att fundera på om man ska undvika att markera att man är svensk, om man ska bära blågula symboler eller tala det svenska språket.
När statsminister Ulf Kristersson får en fråga om råd gällande sådant kan han bara svara att det är en självklarhet att kunna bära en svensk flagga på kavajslaget eller att tala svenska när man besöker Bryssel, Paris eller London. Men lika självklart som att det är en rättighet kommer varenda svensk familj att fundera över detta. Precis som andra grupper – inga jämförelser i övrigt – alltid har tvingats göra. Ett krasst konstaterande är att myndigheter och politiker inte kan säga när eller var ett liknande dåd som det i Bryssel inträffar igen.
Svenska fotbollförbundets (ej en myndighet, märk väl) säkerhetschef Martin Fredman säger till Expressen att just frågan om fansens klädsel analyserades inför Belgien-matchen, men att man efter kontakter med belgisk polis inte fann det rimligt att gå ut med en rekommendation om att inte bära gula tröjor på Bryssels gator. I fortsättningen kommer det att se annorlunda ut, då kommer svenska fans att avrådas från att bära landslagströjor ”Det vore förkastligt att inte gå ut med den rekommendationen när vi är ute på resor”, säger Fredman.
Det kan från politiker och myndigheter sägas att det är upp till var och en att avgöra vad man bär och att Sverige som stat fullt ut står bakom den som väljer att bära en blågul tröja eller annan symbol i samband med större evenemang i europeiska städer– allt annat vore otänkbara inskränkningar. Men det tillhör samtidigt uppgiften att upplysa om vilka risker som existerar.
Tidigare fall av extremistdåd med skiftande ideologisk bäring har visat att gärningsmän ofta har förekommit på något sätt på myndigheters radarskärmar. I detta fall hade gärningsmannen ett belgiskt utvisningsbeslut på sig, var terrormisstänkt i hemlandet Tunisien och hade enligt uppgift också under en period befunnit sig i Sverige. Det understryker vikten av att utvisningsbeslut genomförs och att europeiska myndigheter har god kommunikation mellan varandra om vilka människor som utgör risker och hur de förflyttar sig mellan länderna.
Men det fångar bara en liten del av riskfyllda element, Sverige hade många medborgare som anslöt sig till terrorsekten IS och Belgien är känt som ett fäste för islamistiska terrorister (SVT 11/2 18, SvD 8/2 22).
Det brukar heta att terrordåd inte ska användas i partipolitisk argumentation. Det stämmer på ett vis, alldeles särskilt i direkt samband med ett terrordåd. Men terrorismens orsaker, vilka beslut som har bidragit till situationen och vilka beslut som kan bidra till att förändra den, hur stater och medborgare ska skydda sig, vilka inskränkningar av personliga friheter som är rimliga eller orimliga, hur etniska och religiösa konflikter ska hanteras – allt det där och mycket mer är politik och måste självfallet också debatteras. Helst intellektuellt hederligt, vilket tyvärr ofta är den svåraste grenen av dem alla.
