Ingen ska behöva offra sin hälsa för arbetet
Det finns sannolikt ingen samhällstjänst som är så uppskattad som sjukvården. I BLT:s “Dagens ros”, blir sjukvårdspersonal varje vecka överösta av komplimanger. Det är inte konstigt. De hjälper oss i de tyngsta stunderna i livet. De gör så att vi slipper ha ont, de botar oss från cancer, de hjälper oss att gå igen och gör att en person som håller på att bli blind kan se.
Och svensk sjukvårdspersonal arbetar stenhårt. Men ändå tycks köerna aldrig bli kortare.
I SR (den 22 maj) kan man höra att 430 operationer ställts in eller flyttats framåt på grund av Vårdförbundets blockad som började den 25 april. I Region Blekinge handlar det om 9 operationer. Blockaden innebär att 68 000 barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor inte arbetar övertid eller mertid.
Och varför skulle de? Vilken annan yrkesgrupp offrar sin hälsa och sin fritid för jobbet? Vilken annan yrkesgrupp förväntas göra det?
Svensk sjukvård fungerar inte på grund av vår politiska förvaltning. Den fungerar trots den. Och som den ser ut i dag bygger den på att undersköterskor, sjuksköterskor och läkare känner lojalitet mot sina patienter och (till viss del) gentemot sin arbetsgivare, och således förväntas offra sin fritid för arbetet. Utan denna lojala skara människor som arbetade övertid hade svensk sjukvård inte gått runt.
Men hur länge kan vi förvänta oss att sjukvårdspersonalen ska ta extrapass och arbeta övertid? Och varför är det över huvud taget deras ansvar?
I dag orkar många inom vården inte arbeta heltid, och flera går ner i tid. Många slutar. Allt fler går över till att arbeta inom privat sektor för att villkoren är bättre och det finns plats för ett liv utanför arbetet. Och det är allt svårare att nyanställa inom offentlig verksamhet. Det är en ond spiral: sjukvård urholkas mer och mer.
Frågan är om vi över huvud taget kommer att ha offentligt finansierad sjukvård kvar om några decennier. Och med tanke på hur svensk sjukvård ser ut i dag - i fredstid - hur kommer den då se ut i tider av kris eller krig?
”Precis som allt annat som betraktas som “gratis” kommer det att missbrukas.”
Problemen är så många - och har varit det så länge - att det knappast handlar om enskilda plåsteråtgärder för att komma ur krisen. Sjukvårdens kris är kronisk. Det är ständig brist på vårdcentralsläkare och för många patienter som söker akut, det är rekryteringsproblem, väntetider, för få AT-platser, för mycket administratörer och HR-personal och chefer som själva inte har någon sjukvårdsbakgrund som ska styra besluten.
Men sjukvårdens problem sitter i strukturen.
Dels har svenskars inställning till sjukvård förändrats. Precis som allt annat som betraktas som “gratis” kommer det att missbrukas. Och regionerna mäktar helt enkelt inte med. En i praktiken planekonomisk styrning av sjukvården skapar köer, slösar pengar och gör att verksamheten blir ineffektiv. Hade vi haft ett välfungerande sjukvårdssystem hade inte heller krav på förkortad arbetstid dykt upp.
Vår i grunden dysfunktionella sjukvårdsstruktur har i sin tur gjort att det är sjukvårdspersonalen som tvingas bära hela vårdapparaten på sina axlar. Därför har utbrända sjuksköterskor och ständigt övertidsjobbade läkare blivit det nya normala. Vårt sjukvårdssystem behöver reformeras i grunden.
