Ingen har ansvar när staten gör fel
Under förra veckan rapporterade SVT om hur både regeringskansliet och Arbetsmiljöverket låtit bli att diarieföra känsliga samtal kring munskydd inom äldreomsorgen. Tidigare har SVT avslöjat hur Arbetsmiljöverket systematiskt har raderat mejl som handlat om munskydden.
Raderandet och underlåtenheten att diarieföra har motiverats med att man inte sett anledning att behålla mejlen. Detta trots att Riksarkivet uppmanat myndigheter att spara coronarelaterade mejl för att underlätta granskning.
Det är inte första gången myndigheter inte fullgör sina skyldigheter. För några år sedan uppmärksammades hur ett stort antal personer hade JO-anmält polismyndigheten för långsam handläggning av vapenlicenser. Det kunde då ta flera månader innan personerna ens fick kontakt med en handläggare, vilket JO konstaterade bröt mot lagen.
Offentlighetsprincipen och skyndsamhet i förvaltningen må vara inskrivet i grundlagen, men samtidigt följer inga egentliga konsekvenser när de inte efterlevs. Det egentligen värsta som kan hända den myndighet som uppsåtligen inte fullföljer offentlighetsprincipens krav på transparens är just att man kan få kritik av Justitieombudsmannen – men mycket sällan kan någon ställas inför rätta. Det skapar dåliga incitament för att någon ska förbättra sig.
Denna frånvaro av straffrättsligt ansvar för myndighetsutövningen genomsyrar hela statsförvaltningen och är ett arv från 1976 när man i genuin 70-talsanda avskaffade det så kallade tjänstemannaansvaret, vilket kraftigt minskade antalet domar mot myndighetsanställda i tjänsten.
Fackförbundet ST, tidigare Statstjänstemannaförbundet, verkar emellertid skeptisk till att utvidga ämbetsmannaansvaret, och påpekar de påföljder som redan kan göras gällande (SR 18/8-17).
Det är förvisso befogat att invända att ansvaret inte kan vara detsamma som innan 1976. Statsförvaltningen är i mångt och mycket ett annat då än nu. Men samtidigt är det ett stort förtroende att få arbeta för staten och i förlängningen demokratins tjänst. Om detta ansvar uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätts bör man inte ha ryggen fri, och ett utökat straffansvar skulle på sätt på sikt kunna betona vilket tjänstemannaskapets tyngd.
Riksdagsledamoten Ida Drougge (M) har flertalet gånger ställt regeringen mot väggen och även drivit igenom ett tillkännagivande om att regeringen bör utreda frågan. Men justitieminister Morgan Johansson (S) och regeringen har visat sig kategoriskt ointresserade av att utreda ett återinfört tjänstemannaansvar – kanske för att man inte vill stöta sig med den bas av medelklassväljare inom offentlig sektor som numera står Socialdemokraterna nära.
I förlängningen är ett tjänstemannaansvar en fråga om grundlagens livskraft i svensk rätt. Ska förbättring gällande statsförvaltningens ibland skamlösa inställning till lagens krav bli av – måste det vara förenat med faktiska konsekvenser när lagen inte efterföljs.
