I ett rättvist samhälle hjälper vi de som faller
De flesta skulle hålla med om påståendet att offentliga tjänster ska tillsättas med hänsyn till en persons kompetens, inte hudfärg, kön eller börd. Det är ingen överdrift att påstå att just det som vi brukar kalla ”meritokrati”, att meriten eller kompetensen ska styra, är en grundbult i det liberala samhället.
Därför har vi också i de flesta västerländska länder antagningsprov till högre tjänster i offentlig tjänst eller i vart fall rigida ansökningsprocedurer, för att garantera en objektiv prövning. Fall av nepotism eller diskriminering kritiseras hårt.
”För att talangfulla personer som saknar börd ska kunna stiga i graderna – likt generalerna i Napoleons armé – måste också det motsatta ske.”Carl-Vincent Reimers
Meritokrati är inte heller bara ett mer rättvist samhälle än bördssamhället, det driver också tillväxt och innovation. I Sverige kan vi slå oss lite för bröstet. Vi rankas som det mest meritokratiska landet i världen enligt en nyligen publicerad amerikansk studie från University of Maryland som bland annat undersökt om högre chefer rekryteras på basis av familjebakgrund eller kompetens.
På senare tid har emellertid en viss kritik riktats mot meritokratin. Som Adrian Wooldridge, politisk redaktör för brittiska The Economist, skriver i en läsvärd text är den liberala meritokratin under attack från flera håll. ”För progressiva, är det verktyg för vita manliga privilegium, för högerpopulister ett instrument för androgyna kosmopolitiska eliter och för ambitiösa föräldrar, en mardröm av sömnlösa nätter och oroliga barn”, skriver han.
Även i Sverige kan vi se tecken på en ny konservativ kritik av meritokratin. I sin sista text i Svenska Dagbladet skrev Ivar Arpi i december om hur bördssamhällets ”blifva vid sin läst” skapade en slags trygghet för den enskilde. Att skomakaren i det gamla ståndssamhället inte blev läkare var inte hans eget fel, lika lite som skomakaryrket var hans förtjänst. ”I ett samhälle utan hinder blir det din egen förtjänst om du lyckas, och även när du misslyckas. Det är ett hårt samhälle”, konstaterar Arpi.
Naturens lotteri är hårt och i praktiken innebär det att vi måste se den andra sidan av meritokratin. För att talangfulla personer som saknar börd ska kunna stiga i graderna – likt generalerna i Napoleons armé – måste också det motsatta ske. Här ser vi exempel på den hårdhet Arpi talar om.
Men svaret på detta kan inte bli att avskaffa meritokratin med olika typer av kvotering eller lotterier, som vissa tycks vilja i dag, utan att ställa frågan: Vad möter han eller hon som faller? Vem hjälper hen upp igen? Ska det meritokratiska systemet fungera bygger det på att de som får finna sig i att inte stå på segerpallen i karriärracet inte förvandlas till bittra och aggressiva våldsverkare.
Här spelar sociala skyddsnät men också starka familjeband, vänner, föreningsliv och kyrkor eller andra trossamfund en helt avgörande roll. Att meritokratin ska vara hållbar bygger på att vi värnar livets andra dimension där personlighet, lojalitet, trygghet och kärlek spelar mer roll än hur många poäng du tog på högskoleprovet.
På så sätt skapar vi en meritokrati som är till för alla, inte bara de allra starkaste.
