Hur är det ens möjligt?
Jord och skogsbruket behöver inom kort få in många människor i såväl trädgårdsnäringen, skogsnäringen, mjölk- och köttproduktionen som växtodlingen. Det handlar om att kompensera för de minst 8 000 personer som nu, på grund av stängda gränser och begränsad rörlighet inom och till Europa, inte kan ta sig hit för säsongsarbete i Sverige, enligt Lantbrukarnas Riksförbund.
I ett reportage i Lantbrukets affärstidning, ATL, får en tomatodlare frågan vad som kommer att hända om situationen inte förbättras. ”Det vill jag inte ens tänka på. Som läget är nu innebär det att vi kommer att få jobba fler timmar men det finns ju en gräns för hur länge det håller", svarade han. Av reportaget framgår också att det redan före coronakrisen var svårt att hitta personal till trädgårdsnäringen (ATL den 2 april).
Att många företagare inom de gröna näringarna känner stor oro kan man förstå. De flesta gröna näringarna är beroende av arbetskraftsinvandring från andra EU-länder och från länder utanför EU. De stängda gränserna kommer dessutom i en oläglig tid. Se bara på skogsnäringen: ett vanligt år ska cirka 350 000 miljoner tall- och granplantor ner i den svenska jorden och den säsongen börjar nu.
Lantbrukarnas Riksförbunds vd Anna-Karin Hatt vill att staten ska betala en särskild ersättning för att jämna ut skillnaden mellan den lön de som nu förlorar jobbet har haft och den de skulle få som skogs- eller jordbruksarbetare. På så sätt menar LRF att det ska det bli mer attraktivt för arbetslösa att ta de lediga jobb som erbjuds.
Vän av ordning frågar sig dock varför detta överhuvud taget ska behövas. I februari, alltså innan coronapandemin grep sitt tag om Sverige, uppgick arbetslösheten till 8,2 procent. Totalt uppgick antalet arbetslösa till 453 700 personer, enligt Ekonomifakta. Andelen som varit arbetslös i mer än ett halvår, det vill säga långtidsarbetslösheten, uppgick till 25,8 procent (ekonomifakta.se den 13 mars).
Det borde med andra ord finnas en stor grupp människor som relativt omgående skulle kunna hoppa in och plantera skog, rensa ogräs, skörda gurkor eller tomater – utan några statliga krisåtgärder.
Det är säkert helt riktigt att det är mycket svårt att rekrytera arbetskraft till de gröna näringarna –men det borde inte vara det. Hur är det ens möjligt?
Ett svar på den frågan är att det finns systemfel i den svenska arbetsmarknads-, skatte- och välfärdspolitiken när det gäller incitamenten att ta lågavlönade jobb. Skillnaden mellan att gå på bidrag, exempelvis försörjningsstöd, och rensa ogräs eller plantera skog är för liten till följd av generösa bidrag och höga skatter på låga inkomster. Av en ESO-rapport från 2018 framgick det att det finns personer som hamnat långt ifrån arbetsmarknaden och som genom en kombination av bidrag har antingen obefintliga – eller mycket små ekonomiska incitament – att ta ett arbete. I andra fall handlar det om att våga ställa krav: man ska ta de arbeten som finns. Punkt.
Liberalerna och Moderaterna har under flera år krävt att ett bidragstak införs. Behöver man ens påpeka hur rätt de har haft hela tiden?
