Hotar folket demokratin?
Bengt Westerberg – tidigare folkpartiledare som deklarerat att han ska rösta på Centerpartiet – och Stefan Löfven – före detta statsminister som lämnade över till en ny partiledare som lovar att lyfta på alla stenar – vill värna demokratin. Duon skriver i Dagens Nyheter att demokratin är hotad på grund av Sverigedemokraterna och de partier som kan tänka sig att samarbeta med dem. Stora delar av texten drar paralleller till Tyskland 1933. Till det läggs Donald Trump i USA.
Ingredienserna är väl kända.
Westerberg och Löfven skriver vidare: ”SD är som vi ser det ett allvarligt hot mot demokratin, men ingenting är ödesbestämt.” Redan 2021 lät Stefan Löfven meddela, då i rollen som statsminister, att demokratin kunde hotas vid ett regeringsskifte (SVT 17/3).
De politiska veteranerna pekar dock tidigare i texten på något som kan uppfattas som ett demokratisk hopp: ”Valdeltagandet är högt i Sverige, vilket speglar ett starkt engagemang hos det svenska folket.”
Det är två politiker som har företrätt partier som båda brukar framhålla sin betydelse för rösträttsrörelsen och den allmänna rösträttens genombrott i Sverige.
Förr ansågs Socialdemokraterna gynnas av högt valdeltagande. Men vad händer då om man tittar vidare på vad som har hänt i Sverige sedan 2002? Från 2002 till 2018 ökade valdeltagandet i Sverige ökat från 80 till 87 procent (SCB). Efter en bottennotering är det tillbaka på höga nivåer, visande på ett väsentligt bättre engagemang hos svenska folket således. Valforskaren och statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson sade 2018 apropå högre valdeltagande (då refererande till valen 2010 och 2014) till politiksajten Altinget: ”Det beror framför allt på Sverigedemokraternas mycket framgångsrika mobilisering från soffan.”
Något tillspetsat kan man då hävda att Westerberg och Löfven framhåller valdeltagandet som en grundbult i demokratin men är bekymrade över att demokratin hotas när folk röstar fel.
Det är på sin plats att tala om partiers bakgrund, ideologiska bas och vad dess tidigare och nuvarande företrädare avslöjas med. Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet är de två svenska riksdagspartier med sämst politisk bottenplatta. Vad de, eller andra partier, hade åstadkommit om de ensamma hade makten är en sak att fundera över. Något sådant lär dock inte vara aktuellt inom den närmaste tiden. Westerberg och Löfven använder Nazityskland för att färga texten men förklarar sedan att det kanske mer är Ungern eller åtminstone nedmontering av demokratiska institutioner som oroar dem. Vänsterpartiet nämns för övrigt inte specifikt av Westerberg och Löfven, men behandlas indirekt med en formulering om att Löfven 2018 gick till val på att bilda regering med ”stöd av de rödgröna”.
De ärrade veteranerna ställer inte frågan varför engagemanget hos folket sjönk fram till 2002 och sedan vände uppåt. Varför misslyckades de etablerade partierna under en lång period med att frammana röstviljan hos soffliggarna?
Det kan vara en obehaglig upplevelse att titta i spegeln i starkt ljus. Westerberg och Löfven borde göra det och sedan återkomma med mer reflekterande slutsatser om sakernas tillstånd och hur det kom sig att det har blivit som det har blivit.
