Har ubåtarna en framtid med Hultqvist?
När regeringen, Saab och Försvarets materielverk 2014 gjorde upp för att ta över ubåtsvarvet i Karlskrona från tyska Thyssen Krupp sågs det som en tydlig markering från statens sida att säkra framtiden för svenskproducerade ubåtar. Men vad har hänt sen dess?
Nyligen kunde BLT berätta att det finns risk för att de två ubåtarna av Blekinge-klass (tidigare A26) som beräknas levereras 2024-25 kan komma att bli försenade. Men oavsett när de nya ubåtarna kan sjösättas har staten duckat för frågor som rör ubåtsverksamhetens långsiktiga framtid. Att den ekonomiska situationen var allvarlig för varvet blev tydligt redan 2019 när det blev klart att den uteblivna exporten av den nya ubåtsklassen skulle göra notan för de två ubåtarna minst en miljard dyrare för staten. Inte blev det klarare året därpå när försvarsminister Peter Hultqvist (S) besökte riksdagens försvarsutskott för att informera om anskaffningen då allt som sades belades med sekretess.
”Om svensk försvarsindustri ska ha chans att överleva på sikt behöver staten både vara en långsiktig beställare och vara en aktiv deltagare i EU:s allt tätare försvarssamarbete.”Carl-Vincent Reimers
När Saabs koncernchef Micael Johansson nyligen uttalade sig i Dagens Nyheter berättade han att övertagandet av Kockums varit ”en resa som blev mycket jobbigare än vi kunde föreställa oss” men att man nu har ”en vass personal som bygger det jag menar är världens bästa ubåtar”. Samtidigt gav Johansson en klar signal till BLT:s Gunnar Svensson redan 2019 med hur han såg på statens åtagande: ”Jag förutsätter att Sverige, över tid, kommer att lägga till fler beställningar av A26”.
Mellan raderna kan man läsa att Saab tycker att man gjort ett stort åtagande med att både på regeringens initiativ ta över och rusta upp en industri som staten klassar som ett så kallat väsentligt säkerhetsintresse (VSI). Frågan är nu om staten kommer att leva upp till sin del av åtagandet?
Det torde för de flesta stå klart att kompetens inom avancerat ubåtsbyggande inte kan överleva på svensk mark om den sista leveransen bara ligger fyra år fram i tiden. En intressant jämförelse kan göras med Frankrike som i februari i år meddelade att man inlett ett program för sin nya generation av ubåtar med 2035 som leveransår. Men i Sverige ville inte Försvarsmakten ge besked om nya ubåtar innan 2030.
En chans för regeringen att staka ut en långsiktig strategi är den utredning om försvarets materielförsörjning som tillsattes i november och som ska vara klar i maj 2022. I kommittédirektiven konstaterar man att utveckling av egen försvarsmateriel kräver ”långsiktighet, effektivitet och förutsägbarhet” samt att utredaren ska ”tydliggöra statens åtagande i försvarsföretagsfrågor, inklusive de väsentliga säkerhetsintressena”. Det är på tiden att detta görs.
Samtidigt vittnar direktiven om hur förändrade internationella förutsättningar ställer nya krav på försvarsindustrin att anpassa sig. EU spelar här en avgörande roll genom Europeiska försvarsfonden (EDF) på åtta miljarder euro som Europaparlamentet godkände i slutet av april. Sannolikt kommer EDF göra transnationella utvecklingssamarbeten allt viktigare om svenska försvarsföretag ska ha en chans att få kontrakt och exportera inom EU, konstaterar man i direktiven.
Här finns en viktig lärdom för såväl Saab liksom för Hultqvist: svenska säkerhetsintressen tillvaratas på 2020-talet bäst tillsammans med andra, och om svensk försvarsindustri ska ha chans att överleva på sikt behöver staten både vara en långsiktig beställare och en aktiv deltagare i EU:s allt tätare försvarssamarbete.
Frågan är om nuvarande regering kan leva upp till detta.
