Hallå, det är vi som är EU
Europadagen, 9 maj. Dagen då vi firar Schumandeklarationen och starten för världens mest lyckosamma fredsprojekt. Men också en dag att i Sverige rikta fokus mot hur vi ser på och debatterar sådant som går under rubriken ”EU”.
I åratal har regeringar, borgerliga som socialdemokratiska, ältat en falsk bild av EU som en ”arena” eller ”plattform” för svensk export av politiska förslag. Ett illustrativt exempel är när Stefan Löfven 2017 bjöd in EU:s ledare till Göteborg för att diskutera förslaget om EU:s sociala pelare. Regeringens idé byggde helt på en fantasi om att den svenska modellen var världens mest framgångsrika modell och något som alla andra europeiska länder suktade efter.
”Lika lite som ett dåligt politiskt beslut i Sveriges riksdag är en anledning för Blekinge att lämna Sverige är ett dåligt beslut i Bryssel ett skäl att vara allmänt skeptisk mot allt som heter ”EU””Carl-Vincent Reimers
När det under efterföljande år gick upp för Löfven att andra EU-länder – hör och häpna – hade egna idéer, till och med idéer som gick rakt på tvärs mot partsmodellen på svensk arbetsmarknad, fick Löfven plötsligt kalla fötter. ”EU-förslag hotar svensk arbetsmarknad”, heter det nu från LO i stället.
I februari när utrikesdeklarationen presenterades i riksdagen av Ann Linde, var det återigen dags. ”EU är Sveriges viktigaste utrikes- och säkerhetspolitiska arena”, deklarerade Linde. Det är ett uttalande som återigen vittnar om hur Sverige ser på EU: en plats där man kan driva egna förslag men inte behöver ta ansvar för helheten.
Man måste såklart inte gilla alla förslag som kommer från Bryssel. Men alltför ofta riktas ilskan mot ett dåligt förslag från någon politiker i EU:s institutioner, EU-parlamentet, EU-kommissionen eller rådet, inte mot själva förslaget eller politikern ifråga, utan mot ”EU” som sådant. Som om jag, förbannad över Socialdemokraternas senaste riksdagsproposition, skulle ställa mig på Karlskronas stortorg och demonstrera mot ”Sverige-förslaget”.
I en demokratisk union som EU borde vi kunna skilja på unionen som sådan, och de politiska viljor, ibland mycket disparata, som befolkar den. Som Gunnar Hökmark nyligen skrev på BLT:s debattsida: ”Nationer och kommuner kan liksom EU eller USA fatta både bra och dåliga beslut. Dock är det avgörande att vi gemensamt på de nivåer som finns kan fatta de beslut som krävs, sedan får vi var och en se till att de blir de bästa möjliga.”
Lika lite som ett dåligt politiskt beslut i Sveriges riksdag är en anledning för Blekinge att lämna Sverige är ett dåligt beslut i Bryssel ett skäl att vara allmänt skeptisk mot allt som heter ”EU”.
Ytterst är det vårt gemensamma ansvar att se till att våra institutioner, oavsett om vi talar om kommunen, regionen, nationen, eller Europeiska unionen, befolkas av rätt människor. För i en demokrati har man de politiker man förtjänar. Detta är också ett skäl att ställa sig frågan vilka EU-politiker vi vill ha, i god tid innan Europaparlamentsvalet 2024.
