Hackaren visar rättssystemets otillräcklighet
I Uppdrag granskning (den 21 mars) får man se en hackare som räddar en äldre dam från att bli lurad. Precis när hon ska signera en överföring på 200 000 kronor till bedragaren “Hasse” släcker han ner samtalet med honom.
Hackaren har tagit sig in i en dator som ägs av en grupp telefonbedragare som har tjänat miljoner kronor på att lura framför allt äldre på pengar. I dag har hackarens material, som han lämnat till polisen, lett till en utredning. Polisen har till och med fått en bild på “Hasse” efter att han satte på sin webbkamera.
Bedragarna hade kunnat fortsätta lura av pensionärer miljontals kronor – om det inte var för hackaren. Han konstaterar i UG att Polisen gärna vill göra något, men att inget händer: “Byråkratins jättesirap” är en flaskhals. Utan hackaren skulle bedragarna sannolikt aldrig åkt fast.
Det finns mängder av liknande typer av hacker-initiativ där personer specialiserar sig på att få tag på telefonbedragare genom att exempelvis själva utge sig för att vara ett offer.
Men på frågan om han skulle vilja arbeta för Polisen svarar hackaren att “Jag tror inte jag skulle kunna göra det jag gör hos Polisen. Så nej.”
Hackaren metoder är sannolikt inte helt lagliga. Men trots det betraktas hackaren som en hjälte i den allmänna debatten.
Vad UG:s dokumentär visar är att det går att förhindra den här typen av övergrepp på äldre. Men det handlar om resurser och om lagstiftning. Det bästa hade givetvis varit om den här typen av initiativ inte behövdes – att personer inte behövde runda rättsväsendet för att komma åt brottslingar.
Men man kan dra en parallell till organisationen “Dumpen”, vars metoder är snarlika. De jagar pedofiler på nätet genom att själva utge sig för att vara barn. Dumpen sparar konversationerna med pedofilerna, filmar mötena med dem och lämnar över materialet till Polisen. Deras verksamhet har dock nästan uteslutande fått kritik i offentligheten. Journalisten Janne Josefsson menar att konsekvenserna av offentlig förnedring och folkdomstolar är för stora och frågar i DN (den 1 december 2022) ”Hur många fler ska offras för Dumpens metoder?”.
”Dessa initiativ har motverkat att barn och äldre råkar ut för trauman som skulle sätta spår för resten av livet.”
Grundproblemet är att metoderna inte är rättssäkra. Och att det handlar om personer som ännu inte är dömda i domstolar, rättskipningen baseras till stor del om folkdomstolar och socialt stigma. Men å andra sidan: Vad hade hänt om Dumpen inte hade grävt fram pedofilerna? Hur många barn hade fått utstå livslånga trauman, om det inte var för deras arbete? Sannolikt har organisationen i sig även en viss avskräckande effekt på barnvåldtäktsmän.
Men i grunden svarar både hackarens och Dumpens metoder på ett samhälleligt problem. Båda försöker täta de luckor i vårt rättssystem där pedofiler och bedragare aldrig åker fast och oskyldiga drabbas av brott för att rättsväsendet inte har tillräckliga resurser.
Dessa initiativ har motverkat att barn och äldre råkar ut för trauman som skulle sätta spår för resten av livet.
Och så länge våldsmonopolet inte fyller skorna, kommer den här typen av initiativ att fortsätta.
