Sylvia Asklöf Fortell: Frågan som vägrar att dö
Frågan om arbetstidsförkortning trodde nog många var både död och begraven. Men under våren har den grävts upp av S och V. Detta sker i ett läge när arbetskraftsbristen i offentlig sektor är skriande, underskotten på 30 miljarder kronor enligt SKR (Sveriges kommuner och regioner) och arbetsmiljön redan pressad. Helgens LO-kongress diskuterade emellertid vägen framåt: ska det avtalas fram via kollektivavtalen, eller ska linjen vara att LO förespråkar en lagstiftningsmodell?
Detta var ju ett nytt inslag, må man säga. Förslaget att gå lagstiftningsvägen är något LO under alla år har motsatt sig, med hänvisning till den svenska modellen. Nu vann inte den tanken, med motivering att det för framtiden kan bli osäkert om lagstiftande församling kommer att stå på arbetstagarnas sida (!). Men bara det faktum att frågan dyker upp är ett trendbrott.
Nåväl. Om inte en arbetstidsförkortning ska bli en försämring för både redan anställda och omsorgstagare (då arbetsuppgifter prioriteras bort) måste nya medarbetare rekryteras. Men varifrån? Och med vilka pengar? ”En arbetstidsförkortning för anställda med kontaktyrken i kommuner och regioner på tre timmar per vecka skulle kräva att det rekryteras 62 000 fler anställda” skriver SKR på sin hemsida. Alla som har försökt att rekrytera exempelvis sommarvikarier till en omsorgsförvaltning vet att det sker med stor svårighet.
Därtill finns det problem att avgränsa vilka grupper som ska omfattas av en arbetstidsförkortning, vilket gör kostnaderna än mer svårberäknade. För vem vill gå i ett arbetslag där bara en grupp har kortare arbetstid? Vad skulle det resultera i?
Så för all del. Låt oss då diskutera detta - ännu en gång. Och sedan begraver vi den igen - ännu en gång.
