Frågan som inte ens Louise Erixon rår på
Aldrig har väl det nationella intresset för den lilla kommunen i västra Blekinge varit så stort som i dag. Orsaken är såklart att Sölvesborg är den magiska kristallkula där alla står på kö att få kika in och se den sverigedemokratiska politiken blir i verkligheten, bortom valpamfletter och debattartiklar.
Nyligen såg vi ännu ett prov på denna nya journalistiska genre med ett reportage i Aftonbladet av den mångårige journalisten Peter Kadhammar (21/9). I fokus stod tryggheten, eller snarare frånvaron av densamma, som har varit prioriterad av det SD-ledda samstyret sedan tillträdet 2018.
Mellan 2005 och 2020 har den upplevda otryggheten ökat i Sölvesborg enligt de undersökningar som kommunen genomför tillsammans med polisen och ligger i dag på aldrig skådade höjder. Att den prioriteras av sölvesborgarna eller av deras politiker är därför inte särskilt konstigt.
Som Kadhammar skriver har samstyret lanserat en rad åtgärder för att komma till bukt med otryggheten och de bär alla samma repressiva kännetecken: fler övervakningskameror, kommunala patrullbilar, ordningsvakter. Lägg därtill ett kommunalråd som via sin Facebooksida likt forna tiders biskopar bannlyser våldsverkare från att återvända till bygden.
Åtgärderna har burit frukt såtillvida att risken att utsättas för brott faktiskt har minskat sedan samstyret tillträdde. Men den upplevda otryggheten är fortfarande stor bland sölvesborgarna.
Så varför hjälper inget? Att dra slutsatsen att otryggheten enbart är ett psykologiskt fenomen, en följd av den nationalistiska retoriken, är inte trovärdigt. Människor röstar i regel på partier för att de driver den politik de vill se, och bland sölvesborgarna tycks otryggheten faktiskt vara ett reellt problem. Snarare vittnar frågans betydelse om att det även i det sverigedemokratiska hjärtlandet bubblar av en samhällsutveckling som pågår i hela riket.
”Kameraövervakning och trygghetsvärdar i all ära, men på länge sikt krävs en mer djuplodande politik för att bryta segregationen och dess orsaker för att komma åt otryggheten.”Carl-Vincent Reimers
Stöket runt tågstationen med ungdomsgäng och andra bråkmakare har länge varit ett problem i Sölvesborg, inga hjärnspöken. Och när SVT Blekinge 2018 jämförde brottsstatistik över brott mot enskild person – alltså bedrägeri, misshandel, ofredande, olaga hot, personrån och sexualbrott – stack Sölvesborg ut bland de blekingska kommunerna. Ökningen var hela 55,6 procent mellan snittet 2005–2007 och 2015–2017.
Att saker händer i Sölvesborg noteras även i andra kommuner som har längre erfarenhet av problemen. När jag i vintras intervjuade Ronnebys kommunalråd Roger Fredriksson (M) om den gamla kurortens djupa segregation, pekade han just på Sölvesborg som ett orosmoln för framtiden:
”I Sölvesborg har de exakt samma problem som vi hade 2014–2015, men där sitter SD i styret. Därför saknar man den mest högljudda flank som brukar kritisera just parallellsamhällen”
Det är en viktig påminnelse till de sölvesborgare som röstade på SD just på grund av trygghetsfrågorna. Kameraövervakning och trygghetsvärdar i all ära, men på länge sikt krävs en mer djuplodande politik för att bryta segregationen och dess orsaker för att komma åt otryggheten.
