Försvaret sämre rustat i dag än när U 137 gick på grund
Stridsbåtarna plöjer genom vågorna i hög hastighet, och med den starka förmiddagssolen som fond blir det ett rätt mäktigt skådespel. När de slutligen når den lilla holmen vi står på slår vågorna in mot berghällen vilket får den kringliggande vassen att gunga häftigt.
Strax därpå rusar amfibiesoldater ur båtarna. Beväpnade med automatkarbiner och kamouflagemålade i ansiktet tar de sig uppför öns sluttning. Skotten och granaterna smattrar i den råa skärgårdsluften. Målet för operationen: att säkra den lilla holmen som får simulera en fientlig ställning för att där kunna upprätta ett robotbatteri.
"Krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel”, skrev den världsberömde militärteoretikern Carl von Clausevitz i sitt verk Om kriget 1832. En sanning som fortfarande gäller. Men ganska få funderar på vad det i praktiken innebär för de män och kvinnor som axlar uppgiften. Just därför är övningar som den på Berga viktiga för att förstå de konkreta utmaningar som försvaret av Sverige står inför.
Amfibieövningen är bara ett moment i den stora marina övningen Swenex-21 som omfattar omkring 2 200 soldater och sjömän och som pågår mellan 18 och 28 oktober. Övningsområdet är framförallt koncentrerat till Hanöbukten och södra Östersjön, men pågår också i Stockholms skärgård. Förutom alla Sveriges marina förband deltar också Kustbevakningen och finländska marinen.
Ställföreträdande marinchef Peder Ohlsson förklarar att scenariot man övar inför på Berga inte är särskilt önskvärt. Att möta en fiende genom en landstigningsoperation är riskabelt. Det bästa vore naturligtvis om man kunde lösa uppgiften utan att behöva landsätta soldater. Men, i vissa fall kan det ändå inte uteslutas om holmen skulle behövas för att i sin tur nå andra militära mål. I detta fall att kunna installera ett robotbatteri på holmen och därmed kontrollera den omkringliggande terrängen.
Till sin hjälp har förbanden på plats de nya stridsbåtarna 90HSM som i år fått ett nytt vapensystem från Saab. I stället för det gamla systemet med en så kallad ”ringlavett” – en rörlig bemannad kulspruta – finns nu ett helt automatiserat vapensystem som kan styras inifrån båten med laser som målstyrning. Helt enkelt har amfibiebåtarna blivit mer precisa och farligare vad gäller eldkraften vid en eventuell konflikt i skärgårdsmiljö.
Totalt ska 18 båtar utrustas med samma system, vid amfibieförbanden i Göteborg och Stockholm. Allt handlar heller inte bara om eldkraft. Under övningen i Berga har man användning av såväl drönare, liksom specialiserade attackdykare, som säkrar området innan truppen anländer.
Att stridsförmågan i skärgårdsmiljö stärks är ett gott tecken i tiden. Amfibieförbanden är, som amfibieofficeren Anders Enström konstaterade under pressträffen, ”tolkarna” mellan armén och marinen.
Frågan är om dagens övningar kommer att räcka för att möta det hot som Sverige står inför när det gäller kustförsvaret? En aktuell historisk tillbakablick kan ge oss ett visst perspektiv. Marinövningen sammanfaller nämligen med 40-dagen för den sovjetiska ubåten U 137:s grundstötning i Karlskrona skärgård den 27 oktober 1981. Något som i praktiken blev en skarpladdad beredskapskontroll, och en ganska stor besvikelse.
Det handlade inte främst om hur ubåten i sig hanterades, utan om den stora ryska marinstyrka som strax därefter kom den till undsättning från Batijsk i Kaliningrad, och som riskerade att orsaka en militär konfrontation med Sverige.
”Se till att Sverige får en plan för att öka numerären i antal ytstridsfartyg, utöver de nya korvetter som redan är planerade.”Carl-Vincent Reimers
Som BLT:s Gunnar Svensson kunde berätta på nyhetsplats häromdagen blev det en bluffmanöver från Kustartilleriet som till slut fick stopp på den sovjetiska flottstyrkan vid svenska territorialvattensgränsen. Vad hade Sverige kunnat göra om ryssarna hade fortsatt in på svenskt vatten? Inte särskilt mycket, konstaterar professorn i underrättelseanalys Wilhelm Agrell, i den nyutgivna boken U137 och ubåtskrisen (Historiska media, 2021). De flesta av fartygen befann sig på annat håll. Örlogsbasen i Karlskrona var i princip tom.
Redan två år efter händelsen med U137 beklagade sig en artikel i Svenska Dagbladet att ”av 342 fartyg finns bara 65 kvar 1985”. Den oron framstår som ganska löjlig i jämförelse med våra aktuella ytstridskrafter, där merparten av slagkraften är koncentrerad till sju korvetter. Ubåtsflottiljen i Karlskrona utgör därtill den främsta tröskeleffekten för en angripare från havet. Men när det gäller Sveriges förmåga att reagera mot ett överraskningsmoment som det 1981 spelar också numerären roll.
Sveriges kust tillhör Europas längsta och dagens minimala numerär på marinens fartyg lämnar rejäla luckor för den som vill oss illa. Dessutom visar dagens ryska aggression mot sina grannar att man är kreativ när det gäller att vilseleda sina motståndare. Här måste vi vara beredda på det värsta, 24 timmar om dygnet.
Det finns några uppenbara saker som försvarspolitikerna därför måste ta itu med. Se till att Sverige får en plan för att öka numerären i antal ytstridsfartyg, utöver de nya korvetter som redan är planerade. Därutöver behöver riksdagspolitikerna ta ett principiellt beslut om att införa 2-procentmålet för försvarsutgifter, vilket är Natos standard.
Sist men inte minst måste Sverige släppa beröringsskräcken för EU-försvar. Sverige behöver alla vänner vi kan få, inte minst när USA nu tittar åt annat håll. Det handlar både om att dela den dyra utvecklingskostnaden för nya vapensystem, men också om att öva mer sida vid sida i Östersjön.
